yilerilgare Deger AOIMilCcHS Ullalaelluc Olycl, pYyllka ställen af skriften anses lemna rum för talet, för att kunna antingen rent af borttaga dessa ställen, eller göra dem ost:affliga gerom en förändring eller förmildriog i uttrycken, har icke komitden en viss skyldighet att meddela ett sådant utlitande? De, i de fyra sista frågorna, af mig förutsatta skyldigheter äro ej af lagen bestämdt föreskiifna, men jag tror, att de öfverensstämma med grundlagens anda och åsyftning, och att de således åligga den embetsman och den auktoritet, som, mer än någon annan, äro särskilt tillsatte att vårda folkets rätt, att skydda, bjelpa och bistå Svenska medborgare, som avla dem. Jag tior, att deine embeisman och denna auktoritet, mer än nåzon annan, äger en högre ansvarighet, än inför lagens bokstaf, den: inför opinionen, samvetet och moralens lag. För att tydligare visa mitt begiepp om denna moraliska ansvarighe, torde Höglofl. Utskottet benäget tillåta mig anföra ett tändt historiskt exezpel: En Atbeniensisk talare stod en gång itribuner, talande till folket, då en sparf flög in i kans öppra band cch gömde sig der. Nu sammantryckte talsren sin hand, klämde till döds den lilla flyktinger, och visade leende sin bregd för folket. Men detta ropade då med rysande och ovilia: Bort från tribun-n, bort skändlige; du får icke cn gång vara bödel! I Athen fanns trolig: n icke på den tiden någon lag, com förbjöd eller bestraffade att ihjelkrama en fogel, som sökt en fristad i någons hand. Men Atheniensarne, som voro ett upplyst och frihetsälskande folk, kände utan tvifvel, att en sådan handling var en kränkning af menskiighetens pligter, ett broll mot sedolärans bud, ett mord på förtroendet, och de belade den således med ett straff, som icke keller fanns föreskrifvet i lagen, men som derföre ej är mindre verksamt : med den allmänna afskyn och föraktet.? Sjelfva anledningen, hvarför Hr L. anmodat Konstitutions-Utskottet om de här begärda förklaringarna, framställer han till slutet sälunda: Men om Konstitutions-Utskottet ej skulle anse sig befogadt, att afgifva något svar på de sistnämda fyra frågorna, hvilket skulle vara en förklaring af grundlagens anda, vågar jag likväl hoppas, att erhålla ett på de åtta föregående, hvilka lagens bokstaf besvarar. Väl vet jag, att denna lag icke ålägger Höglofl. Utskottet skyldigheten att besvara en enskilts frågor i detta fall; men bon förbjuder det icke heller. Det beror sålunda på Utskottets liberala och fosterländska vilja, på dess upphöjda begrepp om en högre skyldighet, än den af lagen anbefallda. För att gifva denna ädla vilja, detta högsinta begrepp någon ledning, bör jag hafva äran nämna, att de grundlagsprinciper, jag önskat få bestämda, verkligen varit satta i fråga; att Jag, för ett oriktigt be grepp derom, antingen hos mig eller hos en del af Svenska domaremakten, befinner mig i fängelse och är dömd till döden. Det är nu för alt erhålla visshet, antingen kaptenen eller hans domare misstagit sig om grundlagens bokstaf och dess tillämpning, som han anhåller om skyndsamt svar å sina frågor. Vid detta sistnämda cller anledningen till frågornas framställande, torde likväl böras erinras, att det ingalunda: kan vara för klander å Könungens åtgärder, som Kapten Lindeberg af Svea Ho!fRätt (Högsta Domstolens utslag har man ännu ej sett) är dömd till döden, huru så kunde synas af den öfver måttan illa uppsatta motiveringen af Utslaget, som till och med åberopar den föreskrift i grundlagen, hwvilten bjuder att Konungens gerningar skola vara mot allt åtal fredade, (oaktadt densamma, endast be-stämmer Majesätets prerogativ framför samhällets öfriga medlemmar,) aldrig kan komma i någon beröring med frågan om lasteligt tal eller skrifsätt. HofRåttens mening måste ovilkorligen vara att Kaptenen, vid det klander han anställt af Regeringsåtgärder, tillika yttrat sig smädligt om Korungens person, hvilken åsigt man äfven åter finner i AdsokatFiskalens slutpåstående, som bestämdt uttrycker, att det icke är klandret af Regeringsåtgärderne, utan skrifsättet, emot hvilket AdvokatFiskalen riktat sitt påstående. Hade HofRättens uppfattning af hvad den egentligen ansåg göra den åtalade skriften brottslig, varit sådan com Kapterer här tyckes hafva tagit den, så skulle visserligen Utslaget innefattat den mest bestämda kränkning af grundlagens tydliga föreskrift till skydd för tryckfriheten; cch förmodligen är det endast uti ett såSA TTO I — . I I I I VA RR