De förra kunna falla sig högst olämpliga, ja till och med sårande, u!an att sådant varit åsyftadt, och vi tillåta oss ej, att i detta fall antaga annat än den mildare meningen. Men sjelfva den åsigt, hvarutur Or Generaladjutanten och Hr Statssekreteraren betrakta Sverges förmåga ef försvar, den finne vi mer än betänklig. Denna åsigt är nemligen, att Sverges frihet och försvar förvämligast skulle bero på RB. St:s frikostighet att bevilja ökade anslag för löner, och så kallade materiella behof på tie :je Hufyudtiteln — a!t vårt försvarsväsande, efter tjugu års fred och vid hvarje Riksdag stegrade anslag för dess bekof cch, sedan R. St. vid sista Riksdag beviljat allt hvad Styrelsen fordrat för att istlåndsätta vårt försvarsverk, sådant allt oaktadt bhefianer sig i det högst bedröfliga skick, att, i händelse af ett krig, för Svenska Soldaten icke annat återstår, än att kämpa för en ärofull död, och derunder med blödande hjerta se sitt fosterland förödas och dess frihet förstöras. Om vi fär ett ögonblick anstaga, att detta yttrande af Krigs-Admiristrationens Chefer verklgen xore sant — hvem skulle då förebiåelsen träffa djupare, än just dem och deras företrädare, som då skulle hafva förslösat de från folket utpressade skattersa med så liten omtanka och hushållning, att våra angelägnaste militära behof finnas ouppfyilda? Efler hvad skulle väl ett folk säga om en Administration, som visade sig äga tillgångar att med milliover Rdr årliga uppoffringar underhålla flera prålande Ranzregementen, anställa lust!äger, underhålla dyra diplomatiska beskickningar, ja till och med prunka med utomordentliga Ambassader, men som saknade medel för Armeens och Beväringens öfning — som bade förråden fyllda med kläden till malföda cch betydliga medel för samma ändamål reserverade, men ändock bektlagade sig öfver, att landets Bevärlsg, under sina vapenöfningar, gick klädd i trasor — som hade millioner att nedgräfva för befästningen af en depot midt i hjeriat af landet, men sakrade medel alt genom en ändamålsenlig befastning skydda landets hufvudstad och vigtigaste förs arspunkt, — som kunde bereda besparingar för Uniformsförändrvingar, löveförhöjnirgar till Ringregementen Öc., men icke kurde bereda sådane för att fortsätt för försvaret högst vigtiga försänkningsarbeten m. m. s? Vore ej deita detsamma som, derest en Egendomsförvaltare omgåfve sig med lysande ekipazer, en elegant mobilier, höll en talrik betjening, ett läckert bord, men beklagade sig öfver, att han saknade inventarier för gårdsbruket, föda och kläder för arbetsfolket. Det är sant, ingen kunde neka, att de sistnämde behofven voro högst oundgänrgliga, men om han begärde medel dertill — månne Husbondens svar borde och kunde blifva avnat, än att han finge draga in på det öfverflödiga, för att dermed bestrida det nödvärdiga. Om Hr Generaladjutanten och Hr Stats Sckreteraren utgått, eller för framtiden ville i sin förvaltning utgå från denna synpunkt, så sko!a de säkert finna, icke allenast alla de oundgängliga behofven för Beväringens beklädnad, Exerciskompanier, Armdens vapenöfoingar Öc kunna fyllas genom besparingar irom redan befintliga anslag, utan äfven att Representationen, under sådane förhållanden, blefve beredvillig att åt deras administration anförtro summor, äfven för de vidsträcktare företag för vårt försvar, hvilka fordra större medeltillgåvgar. Men en slik beredvilligl et motarbetas, genom ett trotsande och för Representationen förnärmande språk; och ingen Svensk man, med mod i hjeitat, skrämmes af några harmsna deklamationer om oförmågan hos Svenska folket att försvara sin sjelfständighet. nn PR ISA RTR Iblar.d försigtighetsmått, som torde böra iakttaee oo aäarcIl2l4a då haft udetaden bhatac med ctt