Aftonbladet – 23 augusti 1834, sida 1

utgiften ej oundgänglig, ty när vår armiåce kunnat hittils bestå med ära utan exercis-kompanier så kunde den det ock för framtiden, dels vore det otvifvelaktigt att, om styrelsen ansåg utgiften af den vigt som nu uppgafs, så kunde tillgångar till de 39,000 Rdr,som erfordras, utan tvifvel beredas genom besparingar inom tredje hufvudtiteln. Man hade sett dessa besparingar lemna tillgång till beviljandet af utaf R. St. vägrade löneanslag till rang-regemcnten, till organiserande af nya korpser m. m. Detta kunde och borde likväl stå tillbaka för angelägnare behof. Det vore högst olämpligt och sårande för de andra Stånden, af hvilka de tvenne egentligen representerade det skattdragande folket, att sedan de afslagit en statsutgift, Ridd. och Adeln inbjöde dem att upphäfva detta beslut. Någon högre upplysning kunde ej eller vinnas af Hr Lefråns skäl; ty dessa voro inga andra, än sådane, som stått att läsa i Kongl. Maj:ts proposition och i Utskottets tvenne betänkanden. Om de icke öfvertygat i denna ferm, så betviflade tslaren, att de kunde äga en mer öfvertygande trollkraft, för det att meddeltes i ett Ridd. och Adelns protokollsutdrag. Det syntes vara, i anseende till något hemligt hopp, icke om att öfvertyga, utan att tilläfventyrs ö fvertala, som man önskade frågan ånyo bragt å bane. Slutligen vore en inbjudning, som åsyftade rubbning af redan fattade beslut, uppenbart stridande mot grundlagens både mening och anda. Talaren hemställde, hvarthän sådant: sKulle leda, om alla Stånden, pro et contra, skulle inbjuda hvarandra att ändra sina beslut. Det blefve en evig kretsgång hela Riksdagen igenom. Hvad angick jemnförelsen emellan tolfskillingarne och blodet, så ville talaren erinra, att Svensk trefnad och belåtenhet, för hvilka, enligt menskliga ordningen , den lumpna penningen vore ett visserligen prosaiskt vilkor, vore lika heliga som Svenskt blod; och om det förra saknades hos folket, em det, neddignadt under statsutgifternes bördor, blefvo både kraft och modlöst, då torde det Svenska blodet för detsamma blifva af föga värde. Talaren upprepade, att om utgiften vore så maktpåliggande, så borde och kunde-den beredas genom besparingar. Hr Grefve Cronhjelm O. A. yttrade sig i samma anda som Hr Dalman, och ansåg imbjudningen olaglig, då den åsyftade att rubba ett af trenne stånd, hvilka i denna fråga afgjorde med R. St:rs rätt, fattadt beslut. Om Ridd. och Adeln hade högre upplysning, än de andra Stånden, i fråga om att exercera kompanier, så hade de sednare deremot den högre upplysningen om hvad folket kunde tåla i skalteväg. Hr Silfverhjelm erinrade att stånden ej kunna upprifva sina beslut utan att förnärma 58 R-O. Ridd. och Adeln torde, genom denna åtgärd, af ofrälsestånden endast komma att mötas med en kontrainbjudning, att instämma i deras beslut. Han bad Hr Lefren afstå ifrån sitt förslag. Hr Lefråen sade sig omöjligen kunna, med bibehållande af sin samyvetsfrid, kunna derifrån afstå. Denna utgift vore alltför väsendtlig för beväringens bildning, genom en öfvad gammal stam. Endast genom dessa kompanier kunde beväringen blifva riktigt undervisad oeh tjenstbar. Då det gäller att gå ut emot fienden, så utgör den gamla stammen endast en fjerdedel emot beväringen, d. v. s hvarje gammal soldat blifver ledare af 3ne af beväringen, Då visar sig vigten af, att den gamla stammen är militäriskt bildad. Talaren kunde ej afstå ifrån sitt förslag, och tviflade ej, att, om de öfrige stånden haft tillfälle afhöra de skäl som på Riddarhuset af sakkunnige män derför blifvit anförda, skulle de hafva fattat ett motsatt beslut. Man borde ej undanhålla dem upplysning i detta fall. Ville de ej biträda Ridd. och Ad:s beslut så finge de taga ansvaret för följderna på sig. Dessutom fann han cj någon kontraproPosition från deras sida vara en chikan för Ridd. och Adeln. Hr v. Hohenhausen talade för inbjudning. Skickligheten i militäröfningarne hade i senare tider i andra länder stigit till en förvånande höjd, i synnerhet i afseende på bajonettexercisen. Han hade utrikes sett dylik exercis. Ett Polskt regemente hade under sista Polska kriget öfverenskommit att ej nyttja annat än bajonetten, och hade derigenom gjort stora framsteg. Det vore vigtigt att Svenska soldaten ej derutinnan stode efter andra nationer. Han erinrade om våra fordna krigares lyckliga bajonettattacker. I anledning af Landtmarskalkens yttrande, alt han på den framställda proposition å bifall till inbjudningen tyckt sig märka ja vara rådande, begärde Hr Dalman votering, hvilken, som vi förut nämt, utföll med 36 ja emot 37 nej, hvarigenom inbjudningen således afslogs. Hr Lefrån reserverade sig. Det märkligaste, som sedermera föreföll under detta plenum, var ett af Hr Friherre Hermelin uppläst anfö: ande, så lydande: I gårdagens plenum har Hr Generaladjutanten för Armeen afgifvit en reservation, hvaruti Hr Statssekreteraren för krigsärenderne instämt, hufvudsakligen innehållande, att, vid eit påkommande krig, skulle Svenska armcen och beviäringsmanskapet, organiseradt såsom det uu är, snart sagdt endast kunna kämpa för en ärofull död, och derunder med blödande hjerta se sitt fosterland förödas och friheten förstöras, samt att förebråe!ser för de brister, såväl i löneanslag som i öfrigt, hvilka skulle förorsaka ofvannämde svåra följder, ej skuile tillskrifvas Styreisen, hvilken begärt ökade anslag, utan den del af representationen, som dem vägrat. Att få höra det saknade löneanslag till militären skulle orsaka Rikets förderf, sedan Ständerne så nyligen beviljat hvad styrelsen i den vägen begärt, att det knappast hbunvit efier nya regleringen utdelas, var särdeles oväntadt. För öfrigt må det vara mig til. litet, att efven reservalionsvis, för min ringa del, till försvar för en representation, dei jag ej särdeles deltagit, dock andraga, det Styrelsen måhända först föranledt Ständerna att icke bifalla de växan