Aftonbladet – 14 augusti 1834, sida 2

verkligt öfverlägsen blick uppfattat alla förhållanden i den sak han företagit sig att afbandla, och då härtill kommer, att han sjelf varit militär och officer vid den mest vetenskapligt bildade korps i Sverge, Ingeniörkorpsen, gitver detta åt hans framställning så mycket mera tvllförlithghet. Se här Hr Werns yttrande: För hvar och en, som i minsta mon inskådat uti nutidens militärsystemer och de enorma summor som dessas underhållande kräfver, lärer det vara påtagligt, att de nu begärda såkallade extra anslagen utgöra blott en ganska ringa del af hvad som erfordras, för att efter. nämde systemers fordringar uppbringa Sverges försvarsanstalter till en åtminstone halfgod ståndpunkt, under förutsättning af samma kostbara systemers tillämpning till ett rike med så vidsträckta landamären som det förenade Skandinaviska. Det begagnade uttrycket, att dessa anslag äro extra och blott för en gång, är således i så måtto oriktigt, som man ovilkorligen nödgas antsga att, så länge, samma kostsamma militärsystem, hvarmed de större bland Europas öfrige stater fortfarande motverka sitt ekonomiska välstånd, jemväi skall i Sverge följas, skola också nya anslag af samma art vid hvarje Riksdag ånyo förekorama, hvarigenom allepenskap af tillfällig natur måste dem frånkännas. Fäster man sig t. ex. vid förhållandet med fästningarne, så är det för en hvar öppet, att beloppet af de till detta ändamål nu föreslagna anslaget icke på långt när förmår fylla hvad i denna väg enligt antagne teorier är nödigt, afven om det konsekutivt utginge i 50 år; och hvad beträffar materiel och vapenförrådaer samt försvarsverket till sjös, så, och med betraktande af skeende nya uppfinningar, samt ofta föränderlige modeller m. m., lärer förhållandet kunna anses i någon mån enahanda. Om man således nödgas antaza, att nya anslag på samma sätt, eller uti en såkallad extra väg, skola vid hvarje Riksdag ovillkorligen återkomma, så länge samma kostbara militärsystem följes; så kan man icke erkänna dessa anslags förmenta egenskap att vara utgående blott för en gång eller öga en så beskaffad extra natur, att med deras beviljande staten kan anses hafva fulländat sina uppoffringar i denna väg; ett förhållande, som tydligen bevisas af sammanställningen emellan sist förflutna Riksdags extra anslag och dem, som nu äro begärde, äfvensom af jemförelsen emellan Sverges natur och territorial-vidd med sådana andra länders, hvarest samma militär-teorier tillämpas. De stora fortgående anslagen för försvarsverken utgöra likväl nu mera uti nästan alla Europeiska stater en sådan förtärande kräfta för deras finanser och en sådan bestämd orsak till öfverdrifvet vexande statsskulder, att de gerom denna sin inverkan innebära en gifven emöjlighet af fortsättning uti en snart instundande framtid; och den tidpunkt synes icke vara fjerran, då de Europeiska staterna, just genom detta förhållande, nödgas högst betydligt redsätta kostnaderne för sine krigsanstalter, såvida de icke orcedelbart genom dessa skola framkalla omöjligheten att bibehålla inre och yttre sjelfständighet. Denna sanning har redan börjat blifva insedd af åtskillige statsmän, och bar uttryckt sig uti gjorde försök till negociationer om en allmän och proportionel nedsättnirg af stridskrafier, eller en såkallad allmän afväpning; försök, hvilka bitintills visserligen aflupit utar synbar verkan, men som likväl icke lära undgå att göra sig gällande, om icke förr, åtminstone vid den tidpunkt då hos nationerna ifrån ett allmänt missnöje öfver dessa obegränsade kostnader utgår en allmän vägran att dem betala, vare sig genom ny skuldsättning eller direkta pålagor. Det vill deraf synas, som bandlade den stat klokast, hvilken under fredens lugn, ju förr desto hellre, öfvergaf ett kostnads-system, hvilket lika fullt enligt sin egen och sakernas natur snart nog måste upphöra att vara det allmänna, och sålunda under tiden blott föranleder utgif:er och skuldsättning samt blifver skadligt i samma mån, som det kunpat undvikas cch som det onödigtvis försatt staten uti en berotnde penningeställving, samt hämmat dess intellektuella och industriella framskridande förmedelst ett ensidigt uppslukande af statsintradernes betydligaste belopp. Vid den återgång från öfverdrifna försvarsanstalters underbållande, som sålunda synes förestå de Europeiska samhällena, är det visserligen ickej lätt att med full säkerhet bedöma på hvilken punkt man bör stadna; men antagas måste i alla nändelser, att den proportion, som militärkostnaderne förmå intaga i förhållande till hvarje budgets total-— vn KU Am AMA mA La