efter hvad vi med visshet förnummat, ingen ytterligare kurir derifrån till i dag middagstiden anländt, hvaraf man således torde kunna sluta, att tillståndet åtminstone icke förvärrats. Bland dagens märkvärdigheter är det anmärkningsmemorial mot Konungens rådgifvare, hvarmed Hr M. J. Crusenstolpe brutit sin långa och ovanliga tystnad under innevarande Riksdag. Ar QCrusenstolpe räknar kolerans inbrott till last för Kovungens rådgifvare, hvilkas entledigande han, såsom en följd deraf, vill bereda. Utan att anse denna anmärkningsåtgärd fri från all öfverdrift, kunna vi dock icke undgå att instämma i den allmänna reflexionen, huru den lysande tacksägelsefesten åt regeringens dyrbara omvårdnad för kolerans utestängande biifvit hemskt parodierad af den kort de: på inbrytande digerdödev, Knappt hafva lofsångerna för den afvärjda olyckan tystnat, förr än hon i hela sin bedröflighet inträder. Då styrelen tog åt sig äran för det förra, vill man nu äfven tillägga henne klandret för det sednare. Vi tro dock, att, om de mäktige å sin sida icke böra räkna sig till godo för mycket af det lyckliga som sker, så bör man icke eller å andra sidan tillskrifva dem för mycket af det olyckliga. En farsot kan i trots af alla menskliga ansträngningar intränga i ett land; ty emot naturens makt är Konungarnes ett intet. Då emellertid Hr Crusenstolpes ifrågavarande skrift till Konstitutions-Utskottet angår dagens vigtigaste ämne, och kan, om icke annat, åtminstone väcka helsosamma tankar hos en och amnan, tro vi oss böra följa ett annat blads exempel, och in extenso meddela våra läsare dess innehåll. Någon våda för rådgifvarne lärer icke deraf uppkomma. Må himmelen blott bevara dem för koleran, för KonstitutionsUtskottet är ingen fara. Till Riksens Ständers Konstitutions-Utskott! De fleste bland Höglofl. Utskottets ledamöter deltogo sannolikt i den stora deputation, som den 17 April innevarande år till tronen frambar Riksens Ständers underd. tacksägelseadress för Kongl. Maj:ts visa styrelse och sorgfälliga bemödande att genom noggramn bevakning vid Rikets gränsor förekomma tillfällen för (kolera) sjukdomens inträngande. Dessa uttryck af underd. erkänsla voro ett genljud af Svenska folkets tänkesätt och jäfvades ej af någon opinion bland de flera, som vanligen slitas om förmånen att helsas för den allmänna. Om denna enhällighet i tillfredsställelse med en regeringsåtgärd var angeväm för Konungens höga person, som af folkets kärlek :hämtar sin belöning, borde den vara dubbelt dyrbar för dess rådgifvare, hvilka dymedelst vunno en lysande decharge för de högst betydliga penningebelopp af statens medel, som blifvit använde på anstalter till den härjande farsotens utestängande. Det var första gången man på lånvgliga tider i någon gren af administrationen blifvit varse ett sammanhängande system, konseqvent genomfördt. Glädjen deröfver hos natioren var så stor, verkningarne deraf så välgörande, så synbara, att ingen röst höjde sig till protest mot de dryga statsutgifter , systemet medfört, ingen Syrkade dess ändring, ingen prutade om de ytterligare förestående kostnaderna. Jag anmärker detta så mycket hellre, som häraf en gång för alla bör blifva begripligt, att representationen ej är njugg, då den fioner system i användandet å styrelsens sida. Fyra månader äro ej ännu förflutna efter denra tacksägelseadresss, och redan har pligten inträdt att förvandla tacksamhetens uttryck i en anklagelse mot Konungens rådgifvare, för det de icke iakttagit Rikets sannskyldiga nytta, icke med nit, skicklighet och drift sina förtroendeembeten utöfvat. Den bedröfliga tilldragelsen, som nu mera i hvarje ögonblick höljer fosterjorden med landsmäns lik, vittnar om lamhet i det antagna skyddssystemets handhafvande. Cholera Morbus har inträngt på rikets vestra kust och rasar i alla riktningar, hotande att hemsöka hela landet, Officiella bladets kungörande ådagalsgger icke sjukdomens ursprung i Bohuslän, och tillintetgör ej eller sannolikheten. af den öfvertygelse, att smittan hitkommit sjöledes från främmande land, helst läblarnes HnDift om den förmodade anledningen till