sa personer ingenting lärt och ingenting glömt, och ett nytt bevis derpå, att hvad som kan verka på andras öfvertygelse, med. dem är förgäfves. Något närmare uppraärksamhet förtjenar en artikel i Dagbladet för i Onosdags, äfven angående försvarsverket, hvars riktning redan finnes på förhand tillkännagifven genom rubriken Irsändt, hvaraf betydelsen i nämde blad icke är okänd. Den är egentligen riktad emot ett par reflekterande artiklar i samma ämne, i Aftonbladet förliden vecka, hvilka läsaren torde erinra sig, och hvaraf den ena, var föranledd af en brochyr med titel: Några ord om Stockholms befästande. Hvad som isynnerhet iden insända artikeln förtjenar anmärkas, är att författaren i början deraf synes hafva föresatt sig att skrifva med moderation och hålla sig vid saken; men, innan artikelns slut, har lugnet så öfvergifvit honom, att han utbrister i följande uttryck: Den som i ord och handling oupphörligt, så långt krafterne förmå, visar sig vara en fiende till landet och dess regering, som, under sken af sparsamhet, vill lemna våra armåeer utan vapen, våra fästningar utan bestyckning, våra soldater utan kläder, och våra kuster utan flotta, — — den har verkgen råkat ut för en moralisk gastkramning, och den har i sanning icke kunnat bibehålla ett Svenskt hjerta. — len är Ryss, Fransman eller Engelsman, eller kvad annat som helst, men Svensk är ?och blir han icke, Det må förlåtas oss, om vi anse af någon vigt, att, på en tid, då det hörer till jargongen inom vissa mäktiga kotterier att söka nedsätta den liberala pressen genom beskyllningen för bitterhet, personaJiteter och bristande moderation i skrifsättet, fästa Läsarens uppmärksamhet på hvilket språk, som å andra sidan föres vid hvarje tillfälle, då publiciteten vidrör någon öm punkt för Styrelsen. Hvar och en kan öfvertyga sig genom en återläsning af våra artiklar, buruvida der rådde brist på hofsamhet. Nåväl — hurudan blir här jemförelsen? Att beskylla andra för dåliga afsigter, blir alltid ett klent vapen. Vi hafve likväl om författaren af den recenserade skriften yttrat motsatsen. Hvad rätt har Insändaren att emot alla dem, som icke finna hans ideer ofelbara, göra tilvitelser för bristande patriotism? Huru skulle det smaka honom och hans liktänkta, om vi vände om beskyllningen, och sade: Den som i ord och handling, så långt krafterna förmå, visar sig vara en fiende till folket och de skattdragande, som, utan att någonsin lyssna till de förslag, hvilka göras till besparing af öfverflödiga utgifter, eller till sakkunnige personers intygande om landets fattigdom och behof af hushållning, eupphörligen endast fordrar nya anslag; den kan icke hafva ett Svenskt sinnelag, han åsyftar att utarma folket, på det att det må kunna desto bättre beherrskas; — — hvad skulle väl Ins. säga derom? — Vi hafva dock aldrig hvarken yttrat eller tänkt något sådant. Vi tro tvertom, att de personer, -som föra Insändarens jargong, äro ganska Svenskt sinnade ; men att de beherrskas af ett visst sinneshögmod, som hos dem väcker en förbittring deröfver, att allmänva ärender blifva fritt och offentligt behandlade, utan afseende derpå, om sådant sker med den största moderation i verlden, och som af sjelfva vanan, att finna allt gå efter deras vilja vid riksdagarna, hämta en anledning till harm emot det :minsta motstånd, som kan tvinga dem att hädanefter se sig före, att statens nödvändiga behof må kunna besörjas, utan en oupphörlig tillökning i skattebördorna. Och hurudant är väl det vilkor Ins. gör vid en fordran, attallt, hvad styrelsen ansett nödigt, skall bifallas? — Yrkar någon att styrelsens förslager skola närmare uppgifvas, innan millioner beviljas till Dbefästningsförslag, så heter det, att man i alla civiliserade länder icke gerna lemnar publicitet öfver ; försvarsanstalterna, och att utlänningen i annat fall hade skäl att skratta åt vår godtrogenhet, som tilika tillfredsställde hans nyhetsbegär. Men hvarföre skulle det vara vådligare, att lemna folkets ombud del af planens omfång och kostnadsförslagerna till en tillämnad befästning, hvarvid sjelfva fertifikationsritningarna visserligen icke behöfde bifogas, än att låta främmande makters Geniofficerare inspektera tygförråder och fästningar? Hvar och en torde finna att, om ej denna fråga kan besvaras, så blir argumentet ett af desssa toma moln, som vanligen kallas blå dunster, af hvilka ingen erfaren förvillas. Alla de upplysningar, som behöf