Aftonbladet – 7 augusti 1834, sida 1

och lackfabrik, kunde tåla någon ökad bevillning. Deras utskylder måste nu vanligen afskrifvas eller afkortas. För öfrigt vidhöll Hr Grefsven förslaget om hjerteress, hvilket dock ogillades af Hr v. Troil, Friherre Boije, Fr. och Hrv Rosenblad, hvilken under sitt vistande i Preussen aldrig hört talas om något hjerteress-kontor. Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 24, rörande accis å bränvin i Stockholm, föran!edde ett starkt klander emot Utskottets behandling af denna fråga. Friherre Sprengtportens motion, angående denna accis, som borde användas till hufvudstadens publika byggnader, hade i Utskottets betänkande N:o 4 blifvit afstyrkt, och detta betänkande af tvenne stånd bifallet, och af tvenne återremitteradt. Utan att besvara de återremissen åtföljande anmärkningar, ansåg Utskottet uti ifrågavarande betänkande frågan böra förfalla; emedan, enligt Utskottets förmenande, två stånd stannat emot två. Att två stånd utisina beslut ej stannat emot två är likväl klart, då tvenne stånd ännu irgenting beslutat, utan af Utskottet begärt noggrannare undersökning af ämnet. Hr af Ekenstam var af alla talare den, som klarast upplyste detta förhållande och visade grundlagsvidrigheten deraf. Hr Grefven och Landtmarskalken vägrade proposition af betänkandet, såsom stridande emot 49 5. 3 mom. RB. O. och hemställde till Ridd. och Adeln att ålägga Utskottet, att inkomma med svar å betänkandet N:o 4. Denna proposition vann allmänt bifall. Preste-Ståndets plenum den 6 Augusti. as STATSREGLERINGEN. StatsUtskottets inkomstbetänkande utgjorde föremålet för dagens öfverläggningar. Doktor Lindahl anmärkte i allmänhet, att det icke vore nog för representanteu att känna de föreslagna inkomsterna; han borde ock veta, huru de skulle kunna realiseras. Emedan talaren var till fullkomlig visshet öfvertygad derom, att den vise gråhårsman, som nu innehafver Svenska tronen, icke illa anser, att representanten lägger i dagen folkets ställning och uttalar dess bekymmer, och vidare, att vår nu regerande nådige Konung icke vill regera öfver undersåtare som skola möta honom med det svaret: der ingenting är att taga, der har Konungen förlorat sin rätt, tvekade Hr D:n icke att, å egna och kommittenters vägnar, en gång för alla, tillkännagifva att han icke kunde rösta för något, som på ett eller annat sätt ledde till ökade skattebördor. Om de södra provinserna kunna tåla några sådana förhöjningar, så kunna de, af 4 på hvarandra följande missväxtår hemsökte, norra landskaperna det ingalunda. D:r Grenander yttrade sig utförligt öfver Utskottets förträffliga behandling af alla till detsammas handläggning hörande ärenden, och fann sig dermed så belåten, att han önskade proportion på bifall till bela betänkandet. Omedelbart derefter företogs pröfning af betänkandet punktvis. De 11 första punkterne biföllos. Den 12:te punkten hade blifvit åtterremitterad och föranledt ett nytt utlåtande under N:o 207. Utskottet hade deri vidblifvit sitt förra beslut, att mantalspengar icke skulle erläggas förr än vid fyllda 17 år. Domprosten Holmström yrkade rent afslag, emedan, genom mantalsafgiftens framflyttande till 17 år, man på ett, för både föräldrar och barn, i moraliskt afseende, farligt sätt söker bereda en lindring i skattebördar, hvilken likväl på ett annat håll måste godtgöra:, och då utgå under något nytt mer förhatligt namn, än det hvarunder den nu af ålder utgått. Det moraliska skälet, af talaren redan förra gången ämnet förevar anfördt, var vida vigtigare än bibehållandet af de 24,000 Rdr för statsverket. Det är härjemte icke fullt rättvist att borttaga en ordinarie skatt. På samma skäl yrkades afslag utaf Prostarne Stenhammar, Bergqvist, Mittag och Ästrand. Biskop Thyselius talade äfven för afslag, emedan tungan af denna skatt drabbar allmänheten, icke allmogen ensam. Biskop af Wingård instämde med DomProsten Holmström, och skulle högeligen hbeklaga sig om Utskottets åsigt blef den gällande, emedan då vore utsagd den dom att Svenska ungdomen degenererat. För Utskottets förslag yttrade sig Dirne Hasselroth, Hwasser och Ruus samt Prostarne P. G. Svedelius och Östberg, förnämligast på de skäl Utskottet anfört, såsom det, att ynglingar mellan 15 och 17 år i allmänhet äro för svaga och småväxta att förtjena sig kläder och föda, Mycket mindre till skattere midana att vid dana