Aftonbladet – 6 augusti 1834, sida 3

aldrig blifva mättade. Det finnes roflystna menniskor, som uppspana den svage, för att taga hans gods med våld eller list, och som nattetid lura kring enkans och den faderlöses boning. Det finnes mordlystna menniskor, som icke tänka på anvat än våld, som säga: J ären våra bröder — och döda dem de kalla sina bröder, så snart de misstänka dem för att sätta sig emot deras förehafvarden, och som skrifva lagar med deras blod. Det finnes fega menniskor, som darra inför den elake och kyssa hans hand, i hopp att derizenom undgå hans förtryck, och som, då en oskyldig anfalles på gatan, skynda sig ini sina bus, och stänga porten. Alla dessa hafva förstört friden, säkerheten och friheten på jorden. J skolen icke återvinna friheten, säkerneten och friden, utan derigenom att J oupphörligt striden mot dem. Den stad de uppbyggt är satans stad; eder tillhör att åter uppbygga Guds stad. I Guds stad älskar hvar och en sina bröder som sig sjelf, och derföre finnes der ingen som är öfvergifven, ingen som lider, om annars någon hjelp gifves för hans lidande. I Guds stad äro alla hka; ingen herrskar, ty rättvisan ensam styrer der, jemte kärleken. I Guds stad besitter hvar och en utan fruktan hvad honom tillhörer, och åstundar ingenting mera, emedan det som tillhör en, tillhör alla, och alla äga Gud, som i sig innesluter alla ägodelar. I Guds stad uppoffrar ingen sin nästa för sig sjelf, men hvar och en är redo att uppolfra sig sjelf för sin pästa. I Guds stad, om en ond insmyger sig, så skilja sig alla ifrån honom, och alla förena sig för att halla honom i tygel, eller drifva honom ut; ty en ond är hvars och ens fiende, och hvars och ens fiende är allas fiende. Då J åter uppbyggt Guds stad, skall jorden åter bära blommor, och folken skola uppblomstra på nytt, emedan J öfvervunnit satans söner, som förtrycka folken och förhärja jorden, högmodets, våldets, mordets och feghetens män. Jag så ett bokträd resa sig till en förvånande höjd. Från toppen ända till marken utbredde det ofantliga grenar, som betäckte jorden deromkring, så att den ingenting bar, icke en gång ett grässtrå. Från jättens fot reste sig en ek, som vid några fots höjd kxrökte och vred sig, hvarpå den utsträckte sig horizontelt, sköt åter uppåt och vred sig å nyo; slutligen såg man henne framsticka sitt magra och nakna hufvud under bokens kraftiga grenar, för att söka litet luft och litet ljus. Och jag tänkte vid mig sjelf: se här huru de små växa i skuggan af de store! Hvem församlar sig kring jordens mäktige? Hvem nalkas dem? Det är icke den fattige; honom drifver man bort: hans åsyn skulle vara en vämjelse för deras blickar. Man aflägsnar honom omsorgsfullt från deras omgifning och deras palatser; han får till och med icke gå igenom deras trädgårdar, som stå öppna för alla utom för honom, emedan hans kropp, utsläpad af arbete, är klädd i armodets drägt. Der åteln är, dit församla sig örnarne. Småfoglarne bygga sina nästen i gräset, och roffoglarne i de höga träden. Hvem var det som trängde sig kring Kristus, för att lyssna till hans ord? Folket. Hvem var det, som följde honom på berget och i ödemarken, för att höra hans lärdomar? Folket. Hvem var det :som ville väija honom till konung? Folket. Hvem bredde ut sina kläder, och strödde palmer, och ropade Hosianna, när han höll sitt intäg i Jerusalem ? Folket. Hvilka var det, som förargade sig öfver, att khan botade de sjuka på sabbaten? De skriftlärde och Fariseerne. Hvilka var det som gjorde honom listiga frågor, och lade ut snaror till hans förderf De skriftlärde och Fariseerne. Hvilka sade om honom: ban är besatt? Hvilka kallade honom en man, som älskadejmat och nöjen? De skriftlärde och Fariseerne. I Hvilka behandlade honom som upprorsstiftare och