Aftonbladet – 1 augusti 1834, sida 1

än om tjenster, inga andra händelser än förmaktts. Också går Hr Soult sin kos, på samma sätt som Hrr Barthe och d Argout gått före honom. Vi känna ännu icke, huru mycket hans afsked kommer att kosta, hvad landet måste ut med för att håla bonom skadelös för hvad han förlorar; men vi äro på förhand öfvertygade, att han icke kommer att betalas med saknad, ett mynt, som han för öfrigt icke sätter stort värde på. Hvar var marskafk Soult i konseljer? I trots af hans ärelystnad, hans förflutna tjenster, hans fäliberreära, haos minnen från kejsaretiden, hans försök att spela kung i Portugal, hans omätliga förmögenhet, bans titel af kejsarens löjtnant, var han icke ens en krigsminister, som bestämde armeecs styrka, dess organisatiou, rörelser, instruktion och anda; det var en leverantör, som gjorde sina. egaa affärer, som begärde 4920,000 man, icke för att uppställa armeer vid Rhen, Alperne, Pyrengerne och våra norra gränser, utan för att hafva 400,000 man att logera, kläda och föda; det var en Louvois för remonter och magasiver, för tschakoer och sablar, som hvarje år nödgades tigga förlåtelse af budgetskommissionen för sna räkningar, och ställa sig under stydd af Är Thiers vältalighet. Hr. Souls vackraste vapenbiagder, under sin ministeriella kampanj, voro hans tvister med Hr Humann, och att har ibland skrämde Hr Dupin. Aila hans poiitiska kombinationer hvältde sig ikriag den oföränderliga tankan, hvars minsta vink han lydde, som ban aldrig muorstod, om icke af oskicklighet, eller af misstag om sjelfva sättet att lyda; och äfven då fanns det icke något beslut så oföränderlig!. att det böll stånd för en visit af Hertieen af O Irans. Månne till och med i denna stund Hr Soult verkligen är ur ministeren? Kan icke den unge segraten vid Aptwerpen ärnu en gng åter, föra den gamle soldaten från Toulouse i hjeltens af Valmv armar? Hr Soults vänner säga, att han gå: ur ministeres, liksom Lafitte, för en depeschs skull, som tvenne. dagar varit undanhällen för Hr Thiers och hans herres öf:erlaggningar. Andra påstå att han tagit för allvar en sort krigisk riktning i den kongl. wviljan, och velat föra en arme ull Spanien; att dok-: trinirerne icke velat det, och att bin icke kunnat uthärda en sådan ytterlig ovärdighet. Verkliga förhållaodet är, att man på slottet sedan trenne veckor sökte bli qvi:t den gamle marskalken. Afsigten var att få bort honom, genom ett förslag att nedsätta armdcens styrka. Det var den nya Kammarens önskan, valmannpens uppdrag tiil: dess ledämöter, och ett vilkor för art kunna: våra säker på majoriteten. Men för att kupna drifva marskalken ur sin ställning, som han försvarade med hela sin envishet, m-ste man till en -början anfalla honom på en mind:e stark punkt. Doktrinärerne bragte frågan om Algier å bane. Hr Decazes drogs fram som en förevanning. Det var mycket illa valdt. Ar Thiers, som ledde heia denna intrig, kände icke att marskalk Soult vid detta tillfälle endast var organ för en vida högre motvilja. Man begagvuar sig af Hr Decazes, emedan han har ett bebof att vara i affärerne, och är rik på impopularitet; mer man vill hvarken bafva henom till minister eller guvernör i Algier. Diskussionen rörande Ar Decazes bade icke annat till följd, än en af dessa osmakliga scener, der bekanta, utan att blifva förtretade på hvaran, komma fram hvar och en med: sn bedröfliga sanving. På dum träta följer dåraktig försoning. Nu kom Lord Greys resignation. Man lät marskalkeo förstå, alt det vore ärofullt att draga sig undan i tid, att begrafva sig lefvande i sin ära; men han visade icke ringaste håg att fälla tårar i Kungens famn, eller falla i dåning i Pärskammaren, Det fordradas ingenting mindre än Don Carlos, telegrafen och Hr Thiers, för att besegra hans :esvishet. Alla de oberoende bladen hafva utpekat denna ovärdiga trafik med nyheter, sanna eller falska, som öfverlemna börsen åt inrikes ministerens 80dtycke, i bolag med slottet. De salarierade tidnpinrarne hafva till och med icke vågat försvara de operationer, man tillskref deras beskyddare. Marskalk Soult, slutligen uppbragt, gjorde ett bäftist anfall mot dessa tranövrer, nämde dem vid derus rätta namn, och hegärde att telegrafen måtte lemnas i säkrare händer. Hvar och en af min:strarne ville pu bafva den till och med Er Persil, hvars. passion icke är penningar, gjorde akspråk: på den, elle åtminstone trädde hån på