element. Eller hvar får du höra detta behagliga skämt, som blott retar för att tillfredsställa — hvar får du höra dessa glada ord af ömhet och lof — hvar dessa hjertliga skratt, dessa rop af innerlig glädje, till hvilka oskuld och glädje alla dagar ropa bis? och som utgöra hvärdagslifvets lätta, lifvande fyrverkeri; hvar förnimmer du dem alla, dessa otaliga små behagligheter, som ge lifvets föremål n förhöjd täckhet, om icke inom den ädla och lyckliga Familjen? Och hvar såsom der finner du dessa sjelfförsakande lif, dessa rena, obesjungna uppoffringar för hvarandras väl, denna trogna och helgade kärlek, som knyter sig i jordelifvet oeh lyfter andarne mot himmelen, — hvar, om icke der, finner du denna rena sällhet, som låter ibland drömma, alt Himmelen icke har någotskönpare att bjuda än Jorden. Fromma själar, då de tala om att dö, tala om att gå hem. Deras himmelslängtan är för dem detsamma som Hemlängtan. Jesus äfven visar oss den eviga sällhetens boning under bilden af ett hem, ett fadershus. Säger icke oss detta, att det jordiska hemmet är ämnadt att vara en afbild af himmelen, en lära om. den och en förgård till detta högre hem? Och då det är så, då det är hvad jag ofta sett det vara: Hvad godt, hvad rätt är, hvad kyskt, hvad ljufligt lyder, är der någon skönhet, något lof uti, allt detta uppfödes och utvecklas inom familjehemmet. Det står i lifvet såsom ett grönskande träd, växande allt högre upp emot himmelen. Norden är kall och allvarlig, konsterna äga ej der sin hembygd; blommornas tid är kort. — Vill du se deras jord, se Italien, se Frankrike; vill du se hemmets och familjens vigda jord, se Sverge! se öfverallt bland fjellen och skogarne, dessa stilla gårdar, der menniskan rjuter ett förädladt naturlif, der i skötet af heliga och ljufva förhållanden utvecklas Svenskarnes nationaldygder; gudsfruktan och tapperhet. Ochnu, medan vi äro på så god väg, låt oss vika in vid Adelaides hem. Jag har kallat det sällhetens hem och önskade lifligt, att du min läsare må nämna det äfven så. Låt se, om jag icke med tillhjelp af min kusin Deata Hvardagslags penna (som sal. menniskan testamenterat mig) skall kunna på dia tunga, o min läsare, frambestalla detta vitsord, En klar Novembermorgon dagades öfver M. Om aftonen den föregående dagen bade Gref Alarik infört sin unga sköna fiu i hans fäderneboning. Medan vi äro i farten att intränga i hemmen och begå indiskretionmer, så låtom oss titta in i den unga grefvinnans förmak, intet stoft på den gröna mattan, på de klara fönstren och speglarne ingen fläck. Luften är geromandad af reseda. Kalfebordet med bländhvit duk och rykande frukostdryck står vid soffan. Några sköna taflor af Sverges goda mästare pryda väggarne. Hvar ha vi det unga herrskapet sj-lfva? Jo! vid fönstret stå Alarik och Adelaide; han med armen om hennns lif, hon med det sköna hufvudet lutadt mot hans axel. Den törsta snön hade fallit om natten, och som ett stort hvitt lakan låg sjön nedanför den gamla ståtliga borgen. Den högstammiga furuskogen höjde vidtomkring mot skyn sina snöiga kronor, och ga skepnader. Man hörde fjerran ifrån yxanos fall i skogen, och dansen af de muntra taktfulla slagorna. En och annan stor snöflock föll ännu sakta ner genom den lugna luften, himmelen klarnade allt mer, och skyarne färgade sig i purpur och guld allt högre, till dess de hastigt måste blekna för den strålande blick, som dagens konung sände dem, vid det han klar och herrlig steg upp ur den hvita bädden på fjellen. Marken och träden klädde sig hastigt dervid i damastskrud, de glindrade af tusen stjernor, men det var ej som till täflan, utan till hyllning och tack. Och det ädla skådespelet betraktades af tvenne 2 lyckliga menniskor. — — — Och nu till ett litet orå om pullorna. De vore vackra, de voro söta, qvicka till odygd, tröga till lärdom, och besynnerligt fallna för experimenter, särdeles i fysiken. De pröfvade oupphörligt, huruvida vissa ämnen voro brännbara och andra cke, huruvida det som gick sönder, då man slog det emot en sten, icke torde hålla, då man slog det emat trä ifrån barna ctaer höld man kande clänna ett