. a 2 . utan förundran man fiover åklagaremakten i Sverge draga ut till försvar för sådane institutioner hos fremmande makter, bvilka, såsom Ständer, räknas till de liberala; medan man hör Rikets egoa högre Embetsmän, i yttranden linom representationen, på vära Ständer skjuta skulden för de missförhållanden i våra lagar och imättningar, som blifvit föremål för uppmärksamhet från pressen eller tribunen; — hvarpå färska exempel kunna citeras. Emellertid ådagalägger äfven här sielfva artikeln, om man läser den tillslut, en heit olika syftning om dessa Ständer i Preussen och Danmark, emot den som aktor deri velat finna, då han läst det åtalade stället ungefärligen, på samma sätt, som Antichrist läste bibeln. Hvad de Preussiska Provincial-Ständerne beträffar, så förekommer nemligen om dem följande: Sådane Provinsial-Ständer hafva blifvit invrättade i Preussen, der de sedan, flera år varit i verksamhet, eburu, om män får tro officiella eller halfofficiella underrättelser, de icke gjort annat än dumma streck, hvarföre den mera upplysta, och ännu mera liberala regeringen icke kunnat begagna sig af teras arbeten. Böraf synes tydligen, att omdömet om de dumma strecken icke är positivt utan vilkorligt framställt, nemligen i fall man får tro? sådane officiella underrättelser, som innehållit, att regeringen icke kunnat begagna sig af deras arbeten; och epitetet: den mera upplysta och liberala, om regeringen, måste nödvändigt förtaga all möjlig misstydning till smädlig åsyftning, helst när det jemföres med det föregående, som visar, att artikelförfattaren endast talt om denna institutions egenskap af föråldrad och icke mera för tidehvarfvet passande. Allt detta upplyses änpu ytterligare af den påföljande reflexionen om de Danska Sländerna, der uttrycket: att de äro den största bagatell, och liknelsen med en docka äro framställda såsom ett alternativ eller en premiss, hvarpå följer denna konklusion eller eftersars: Men är det ej fråga Om barn, utan man har att göra med en upplyst, klok och förståndig nation; då kan man anse provincialständerne såsom en samling af notabla, hvilken bebådar inkallandet af en församling af verkliga Riksständer eller snarare nationens representanter. — Man måste till den grad som aktor uti sina fortsatta påståenden, hafva bortlagt allt bruk af logiken, för att icke genast finna, att egentligen denna sednare mening varit det, som författaren velat framställa, och att försatsen af meningen blott utgjort ett vehikel dertill. Såvida icke hvarje bild, hvarje retorisk figur kan blifva föremål för åtal. så kan derföre icke heller denna punkt anses stralfbar. i Det mest förgripliga bar Hr Advokat-Fiskalen dock funnit i Morgenbladets reflex:oner i afseende på Danska sucerssionsföljden, ifrån och med oiden: Man kan nemligen, utan att inlåta sig i politiska spådomar, med skälig grund förmoda, att Danska folket vid den nuvarande Konungens död, icke med likgiltighet kan anse, hvem som bestiger dess tron — hvaruti cet hade varit lika önskvärdt för Juryr, som karakteristiskt för åtalet, om aktor hade behagat närmare utmärka hvad han anser smädligt, — till och med orden: — hans bror Ferdinand. I biist af närmare angifvande å Aktors sida, lärer jag således sjelf få uppsöka, hvad han uti denna period kan finna förnärmande. Förmodligen har det särdeles stött honom, att Danska folket säges icke hafva något skäl att önska den suveräna spiran i händerna på Prins Christian, hvilken säges vara en svag och pietistisk man. Dessa sistnämda uttryck innefatta icke något smidligt, såvida det å ena sidan står fast, att smädelsen måste anses åsyfta att skada eller nedsätta en persons moraliska värde, och det å den andrvå sidan lärer få antagas, att man kan vara för svag att såsom suverän regent, särdeles i denna tidpunkt, taga ett helt folks välfärd om händer, och liksäl till sipa. personliga egenskaper i allo aktningsvärd, och såvida betydelsen af ordet pietistisk närmast skulle kunna återgifvas såsom en öfverdrift af gudaktighet, en egenskap, som det hittills icke ansetts vädligt att tillägga hvarken den ene eller den andre. Skulle dylika uttryck kunna hänföras till smädelse, då uppbörde i och med detsamma all den möjlighet till offentliga personers eller ivrättvingars edömande, hvilken måste anses såsom en oskiljaktig tillhörighet äfven till den mest begränsade tryckfribet, och då inträdde i sanning tillämpningen af