Aftonbladet – 21 juli 1834, sida 2

Mm MM Nm MMMM Ran nn rr Rn rn tjena att begrunda-, såsom innefattande klara och öfvertygande bevis på villfarelserna hos dem, som förfäkta den motsatta meningen. Äfven vi önska I några särskilta fall ytterligare föreskrifter, såsom att, till förekommande af förluster eller missbruk vid de föreslagna kreditivernes begagnrande (se föreg. n:r) Rikets Ständer böra sammankallas, i fall kreditiverne skulle till fullo behöfva användas, äfvensom Utsk:s förslag i frågan om kassakreditiver åt bypoteksinrattningar och privatbanker torde tåla någon inskränkning; men i allt det hufvudsakliga synes hvarje äfventyr vara af Utskottet föresedt och förebygdt. I synnerhet rekommendera vi dock den delen, hvaruti Utskottet till besvarande af förslaget om den så kaliade öfverflyttningen af lånerörelsen till Riksgäldskoutoret, icke blott med historiska skal ådagalagt vådan af-en sådan Bankens ytterligare inblandving med Statsverket, utan äfven visat, att samma tesultat i upplåningsväg kan vinnas genom hypotiserande at Bankens intecknvingsbandlingar till säkerhet för egna obligationer, som för Statsverkets, Se här Utskottets yttrandei förutnämda punkter: Uti ett anförande inom Högvördige PresteStindet, har Domprosten, Hr Doktor feurlin , under erinran, att ett stadigt myntvärde vore medlet, vilkoret , men landets industriella förkofran samt deraf beroende ekonomiska välstånd, ändamålet , som derigerom söktes och bereddes, anmärkt, att Utskottet under sitt berömvärda nit att betrygga Bankens förmåga att uppfylla sin invexlings-funktion, låtit blända sig af ett skimrande hopp om ökadt rörelsekapital, som under närvarande förhållanden icke kunde realiseras, samt föreslagit grunder, som han befarade skulle leda till det så kallade strypsystemet, framför hvilket han icke tvekade alt föredraga fortfarande osäkerhet; till stöd för hvilken anmärkning blifvit åberopadt. dels, att Utskottet antagit en proportion emelian reela fonden och sedelstocken, och den så hög som 2 till 5, böra efter silfverutvexlingens fortfarande bibehållas, i stället för att allenast utsätta något visst minimum, under hvilket den metalliska kassan ej finge sjunka, dels de utvägar Utskottet föreslagit till den metalliska kassans förstärkning. Då det är lika sant och onekligt, att. nar fråga är om en Stat, stående ;j handelsförhållanden till andra länder, industri och näringar icke kurna märkeligen förkofras och tillväxa, utan i förening med ett stadgadt mynt, som det är obestridligt, att en jemn trefnad hos näringarce och en fortsatt liflighet i indushien utgöra de stödjande krafter, hvarigenom 1ealisationen och myntvärdets deraf beroende stadga egentligast betryggas, och att desse äro till och med i längden oeftergifliga vilkor för realisationens hestånd och varaktighet, så att myntvärdets stadga och näringarnes lif omedelbart inflyta och verka åter tillbaka på hvarandra; då det är genom fiambringandet af produkter dels för landets egne hehof, dels såsom utbytesvärden för andra länders alster, som en möjlighet uppstår till förvarfvande af det materiela medel, (silfver eller annan ädel metall), hvars ständiga tillhandahållande, efter hvad erfarevheten tillfyllest ådagalagt, ensamt förmår trygga värdet af.vepresentativerne och dymedelst göra dem lika verksamma m-d deni ädla metallen, inom e!t land, som bunnit öfver Gen låga bildning.grad, der blotta produktsbyten komma i fråga; och då likaledes, i den mån utsigter och möjligheter öfver alit sig erbjuda, att på företag i näringsoch industriväg förvärfva utkomst, bergning och välstånd, allraminst är att befara, det personer, med egen kapitalkraft eller stadga i kredit, inlåta sig i de tvetydige och äfventyrlige spekulationerne att genom myntets ostadighet och försämiing söka vinst och fördel; skulle det i sanning hafva varit af BankoUtskottet illa beräknadt, att hehbandla frågan om silfverutvexlingen såsom någonting så isoleradt och Banken ensamt rörande, att fråga blott vore, huru, med uppoffrande af dess ränteinkomster, en silfverqvantitet årligen måtte kunna uppläggas, utan afseende på huruvida landets näringar och handel dervit kunde bestå eller icke; men under det Utskottet, å ena sidan, nogsamt insett dessa sanningar, på sätt Utskottet jemväl (pag. 16) kortligen antydt, och ej kunnat undgå finna, att en silfvertillgång, äfven vida större än den Utskottet anlagit, skulle säkert blifva otillräcklig, derest den industriela utvecklingen qväfdes, såsom ock i omedelbar följd deraf det upplagda silfret komme att såsom egentligt betalningsmedel tillitas för de flere utländske produkter. som för fandet äro eller oe.