Aftonbladet – 8 juli 1834, sida 3

Den första definitiva pröfningen af finansfrågorna vid denna Riksdag förekom i går uti det Vällofl. Borgare-Ståndet, nemligen af Bankoutskottets för— slag till aytt myntsystem.. Skall man af resultatet utaf denna öfverläggning nödgas döma till utgången af det öfriga, så synes det icke lofva mycket i afseende på enheten i besluten om dessa vigtiga ämnen; ty Utskottets betänkande blef både uppoch nedvändt och bit från bit sönderplockadt. Decimalsystemet för myntets indelning förkastades; Ståndet beslöt att. antaga Riksdalern :Riksgälds till enhet, nnder namn af Riksdaler Courant , indelad i 4 skillingar och 12 runstycken. I den maktpåliggande formfrågan om myntenlietens bestämmande hjelpte icke Utskottets grundliga historiska bevisning derom, att detta berodde på Konungs och Ständers gemensåmma beslut: med två rösters pluralitet beslöts att det vore Konungens ensak. i — Dessa båda beslut voro de vigtigaste, hvilka vi åtwsett oss före redogörelsen för sjelfva diskussionen böra meddela. RNE En vigtig konstitutionell rättighet är således äter på vägen att bortskänkas af Ständerna, genom det sednare af dessa båda beslut. Då betänkandet emellertid ännu icke. förevarit i de treone öfriga R:ks-Ståndeo, kunna vi icke undgå att med några ord fästa uppmärksamheten på den. oformlighet detsta; beslut innebär. Frågan är högst enkel, enär den helt och hållet bestämmes af 79 I Reg.-Formen, som säger: Ingen förändring i Bikets mynt till skrot :och korn, det.vare sig till förhöjning eller afslag,; må äga rum utan Riksens Ständers bifall; Konungens rätt att låta slå mynt dock oförkränkt. Denna 4 hafva nu en del. talare) och utförligast Hans: Exellers Hr Grefve af Wetterstedt, på Riddarhuset, bemödat sig att tolka så, att skrot och korn väl kunde betyda finheteu eller metallhakten inom samma myntsort, men att detta ingalunda hindrade Konungen, attlåta slå ett till metallhalten tre eller fyra eånger större eller mindre mynt, som ett förut gångbarc med samma hufvudbenamnipg, utan att skrot och korn derigenowm vore förändrade! Kan man väl tänka sig en besynnerligare sofistn? Om törnuftet icke får gälla till dess vederläggning, så borde den likväl icke kunna bestå emot de otvetydiga argumenter, Utskottet framlagt från äldre handlingar. Det är egentligen från den sista strofen: Konuagcns rätt att lita slå mynt dock öförkränkt, som dessa sofismer blifvit hemtade, för Regeringens b:hörigbet att ensam bestämma mynteuheten. Likväl synes ingenting hvarken i afseende på ordställningen ellev sjelfva språket vara mera otvetydigt, än betydelsen af detta tillägg, nemligen, att ehuru myntets skrot och korn ej får af Konungen förändras utan Ständers samtycke, så tillhör dock vättigheten — säger, sjelfva rättigheten elit slå mynt — Konungen oförkränkt. Kan ou detta, vi fråga de värde opinanterne af motsidan på samvete, betyda något annat, än hyadsjelfva