Aftonbladet – 20 juni 1834, sida 2

sat sig loriama mera an ac uUuppllitva,j IfA SINUL XM hela nationens röst, och hvad ar det då, som spå Riksdagarna representeras, Jog skulle med denna öfvertygelse — nu i synnerhet då representationsfrågan är af Riksdagsmän utom Utskottet här gjord anhängig — handla mycket orätt och illa uppfylla mitt kall som KonstitutionsUtskottets ledamot, om jag ej höjde min röst — den är ensam kanske, men den är dock någon — för att yrka: ersättandet af wår nuvarande fyrdelta Riksdag genom en annorlunda organiserad. : Att det på fyra, fem eller tre rum för debatt och beslut är omöjligt organisera en ändamålsenlig Riksdag, delta har af så många blifvit bevisadt med en skicklighet vida öfver min, att jag blott torde behöfva åberopa deras deduktioner, och kan utgå från deras resultat. Man har äfven sagt, och erfarenheten har tyckts visa, att en Lasgstiftande församling af En kammare går för fort till väga för att ej ibland öfveraskas. Obestridlig sanning ligger häruti, och jag vill ej derföre yrka någon sådan. Tvåfaldighetsprincipen återstår således allena. Denna har man i många länder, och i ännu flera teorier, envist sökt realisera genom två olika elementer för begge kamrarne: det ena aristokratiskt, grundadt på börd eller embete, det andra mer republikanskt, hvilande på valförsamlingars röster. I de teoretiska striderna härom inlåter jag mig cj, ty praktiskt omöjligt anser jag hos oss det aristokratiska elementets grundaude på börd i den mening, som dessa tcorier påyrka. Det fordrar en helt annan adel än vår, en adel, hvars sol, efter min tanka, på alla civilisationens horisonter redan har kulminerat. Att i de länder, der en verklig Pärskammare funnits, återuppresa cen sådan byggnad, sen den en gång har blifvit raserad, har redan visat sig vara vanskligt; uppbyggandet, der den aldrig har varit, der den beprisade grundvalen, en på få händer hopad förmögenhet, sjelf blefve nödig att först lägga, är synbarligen ett dyrare försök, än hela byggnaden kan godtgöra. Huru bör då ett dylikt försök benämnas, om det företogs i trots af hela tidens vilja? Att af samma elementer bilda den ena kammaren genom annat valeller utnämningssätt, än den andra, eller genom mindre täta ombyten af personal, är en af ålder känd utväg, som redan 1809 föreslogs i detta Utskott. Det Norrska sättet, att låta den fåtaligare kammaren vara en delegation af det hela, är åter en annan, enklare, och som lättar möjligheten att vid vissa tillfällen låta hela representationen sammanträda. Skilnaden synes mig, så framt ej den öfre kamaren har blifvit för lifstid vald, vara nog liten för att ej den enklare organisationen skulle äga företräde. Val för lifstiden, eller utvämningar för samma tid, kan åter bilda en beständigt rekryterad, men beständigt med samma ensidighet agerande, korps. Jag tror således, att — särdeles då de Norrska bildmingarne af Storthing, Odelsthing och Lagthing, på sjelfva vår halfö icke mer äro främmande — det kan vara skäl att imitera dem, så vidt möligt är. I afsende på valsättet kan jag deremot ej godkänna brödrarikets Riksdagsformer, och lika litet dem, som förekomma i de flesta af sednare tiders konstitutionsbyggnader inom Europa. Professor Geijer har redan vid förra Riksdagen i detta Utskott bestridt det så kallade Allmänna valet; visat, att dess antagande grundas på cen princip, som i tcorien framstår såsom riktig nog, men som i praktiken alltid mäste så betydligt åsidosättas, att slutligen blott en helt liter del af folket väljer, en annan ännu mindre kan väljas, och en ny aristokrati uppstår, hvilazde på egendom, 1 stället för på börd. I ett land som Norge; — i ett isoleradt land, med någorlunda gemensamma intressen, och med ringa folkmängd; — och i synnerhet i ett land, der det vida öfvervägande elementet i nationen ännu till viss grad är den kärna af all stat, som under namn af odalmän kunde hafva utgjort ett rättmätigt ämne för de fordna Skandinavernas högfärd, i fall de hade grubblat öfver statsförfattningsteorier — likasom den utgjorde en säker borgen för deras välfärd, under den tid, då de icke grubblade öfver dessa; — i ett sådant land visa sig det nämda valsättets följder senare och kanske aldrig. Kommer det sinne för stadga och allvar, som nu tycks råda uti Norge, aldrig att vika derifrån, då äger det deri en garanti, emot hvilken all annan är af ringa värde. Der den finnes, der är all representationsform god. Men Europas större, folkrikare, inom sig heterogenare länder hafva ännu ej af det allmänna valet haft det önskade gagnet, och skola, efter min tanka, i framtiden hafva det ännu mindre. Sverge hör visserligen icke alldeles till denna klass, dock nog mycket, för att jag åtminstone ej vågar föreslå att godkänna den allmänna valprincipen såsom den hufvudsakliga och enda. Afseendet på det närvarande är ännu ett ytterligare, och ett ganska stort skäl Allt uppoffrande af det mnärvarande för spekulatiener, som ingen erfarenhet ännu gjort fullkomligt äskådliga, kallas med skäl olämpligt, då det kan undvikas. Jag har derföre, i likhet med den författare till skriften: Sverge i framtiden, hvars förslager Kontrakts-Prosten Lignell till Utskottet ingifvit, sökt grunda, icke Riksdagen, men Riksdagsmannayalen, på. clikheten af medborgareklasser, och sökt härvid bibehålla, allt hvad bibehållas kunde, af våra närvarande fyra stånds bildningar. Nämde författare bar tillagt en femte afdelning för de orepresenterade; jag föreslår än flere afdelningar af Riksdagsmän, sammanträdande till gemensamhet af både debatt och beslut. Äfven allmänna valprincipens åsigter shar jag härvid sökt göra gällande till någon del: den har sjelf sin egen afdelning, liksom stånden. Skälen härtill skall jag söka redogöra vid det särskilta motiverandet af stadganderna. — I en annan, vida betydligare, del anser jag det förslag bristfälligt, som innefattas 1 den skrift Prosten Lignell ingifvit. Hvad som framför allt är farligt för en representativ statsorganism är det opererande på valen, sem, så snart fnarmerna bunt hl fsa Hå an Sång konsoliderade och he