Aftonbladet – 18 juni 1834, sida 1

Rättegångs-Balkens 24 kap. 3 S säger: All dom bör fästas på skjäl och Lag, och ej på godtyeko: och skall sjelfva saken och målet, ther i tvisten består, med thes nödiga omständigheter, tydliga ther i utsättas, så ock the hufvudskjäl, och then lag, ther å slutet grundas? — — — — Domaren skall ej gå något mål förbi, som käranden efter stemningen i saken föreställdt eller svaranden i en eller annor måtto ther emot invändt, utan utslag ther öfver gifva, efter som thet beskaffadt finnes. Närvarande utslag visar likväl, att Hof-Rätten förbigått icke mindre, än alla de åligganden, rättegångsordningen föreskrifver domaren, emedan hon icke upptagit hvad som i stämningen varit anpfördt, elier hvad andra: parten svarat, eller åberopat någon lag, eller ens tagit kunskap om de stadganden, hvarom hon talar. Jag hade klagat öfver den onödiga strängheten i min bevakning, och den tortyr man der underkastat mig. Till stöd derför åberopar Öfver-Ståthållare-Embetet i sin förklaring, som aldrig meddelades mig, emedan Hof-Rätten, dagen efter dess erhållande, tog sitt besiut, den för fångbevakningen inom hufvudstaden allmänt gällande instruktion, daterad den 1 Oktober 1803. Nämde instruktion är ingenting annat än en af då tjenstförrättende Öfver-Ståthållares Hr Daniel Abllberg utfärdad Instruktion för vaktmiästarn och vaktkarlärne vid Smedjegårdshäktet i Stockholm. Då lis väl Öfver-Ståthällare-Embetet anser densamma såsom en allmänt gällande föreskrift för fångvården inom hufvudstaden, hvilken det således bör efterlefva, torde det vara nödigt, att kasta en blick på dess ionebåll. Det skall då visa sig, att dåä, ianseende till mig, blifvit dels i alla hänseenden öfverradd, dels: alldeles icke ålägger någon af derestriktioner .man underkastat mig, samt att Hof-Rätten antingen aldrig läst denna instruktion, eller ock dömt tvertemot dess ordalydelse. Jag hade klagat öfver, att man förbjöd mina bekänta obehindradt besöka mig. Detta påstår Öfver Ståthållare-Embetet hafva skett enligt instruktionen. Nå väl, denna säger i 2 Årt. 7 (., att om de, som vilja insläppas, skulle befinnas vara fänges närmaste slägting eller anförvandt, eller särdeles vän, och i rätta ärender stadd, så må en slik person insläppas till uträttande af sitt ärende. Det är endast vanartigt och löst folk, hvars inlåtande är förbjudet, och jag torde j behöfva försäkra, att sådana ej besöka mig. Jag hade klagat öfver, att man hindrade mig från att skrifva och utsända hvad jag skrifvit. Äfven detta säges vara enligt instruktionen. Detta är osant. Instruktionen förbjuder med ingen bokstaf fången att skrifva. Tvertom ålägges vaktmäöstarn, j 3 Art. 55., att uppmuntra fångarna. till sysselsättning och förskaffa dem arbete, när sådant utan äfventyr af den vid deras bevakning nödige säker het kan förrättas. Mitt arbete är skrifoing, och man har hindrat mig derifrån, då nian fråntagit mig det biträde, jag dertill hade af nöden. Uppvisningen af det skrifna skall äfven vara i enlighet med instruktionen. Detta är äfven stridande emot förhållandet. Instruktionens 2 Art. 10 f. ålägger vaktmästaren, att gezast till Öfver-Ståth.-Embetets kansli fortskaftfa ej blott fångens skrifter till auktoriteter, och derpå afvakta svar, utan ger honom äfven samma skyldighet i anseende till fångesdref eller skrifter till enskilte personer, så framt ej vederbörande Domare och Exckutorer skulle finna skäligt en eller annan fånge ett sådant skrifvande förbjuda. Det beror således icke en gång på Exekutorn ensamt att förbjuda fången skrifva, utan demare måste äfven göta det. Instruktionen vägrar fången på intet enda ställe rättigheten, att med anpdra personer fortskaffa sina skrifter, och säger på intet enda ställe, att Öfverståthållare-Embetet skall läsa hvad han skrifvit eller hvad som skrifves till horom. Förbud för hoeom, att emottaga olästa bref,.finnes ingenstädes. Icke destomindre säger Hofrätten, att allt detta grundar sig på bestämda:stadganden om fJaångars vård och behendling. Eders Kongl. Maj:t torde med förundran erfara, att ett yttrande, så uppenbart oriktigt, kunnat komma från en öfverdomstol. Jag hade sagt, att OfverståthållareEmbetets Kanslis protokollsutdrag innehöll den osanning, det jag skulle vägrat aflemna till bevakningen en i häktet författad skrift. Samma osanning upprepar ÖfverståthållareEmbetet i sin förklaring, och, utan afseende på min invännving, säger HofRätten att