Aftonbladet – 16 juni 1834, sida 3

och räddning. sa trakter, der naturen genom sin rikdom på vattenfall, samt tillgång af -skogseffekter, goda jernmalmer m. m. synes hafva anvisat arbetskraften ctt fördelaktigare medel uti fabriksindustricn, hvilken af staten yida ändamålsenligare kunde der uppmuntras, genom skattcbefriclse under vissa år, än jordbruket nu blifver det: byiiket sednare då, på det bästa sättet, troligen skulle följa cn mer naturlig utveckling, utan alla uppoffringar af det slimänna. De framställningar, som af Riksdagsssäicnen And. Normark, Olof Olofsson, J. L. Wiklund, I. J. Rutberg m. fl. i sådant afseende blifvit gjorde, bevittna en fortfarande förlägenhet och em nöd, vållad af de 4 års påföljande missväxter, som vi här svårligen kunna tänka oss. De visa, att denna.tid ej kan jemföras, hvarken med krigets olyckor och plundringar åren 18038 och 1800 eller med missväxterne år 1812 och följande ända till den i dessa orter ovanligt svåra förstörelsen af allt vextligt år 1821; att numera all återstod af gammal välmåga är förstörd, samt att sista hoppet hvilar på samtidens skensamhet och på framtidens utveckling af ett friare näringssystem, ett ändamålsenligare användande af landets naturalster, om cj befolkningen skall nödgas utflytta från den kära fädernejorden. Norrbottens fullmäktige yttra bland annat: PDet är en obestridlig sanning, alt staten förlorar långt mera, om haliva befolkningen blir tiggare och den andra hälften måste föda dessa olycklige, äs om Rikets Ständer efterskänuka de fordringar, hvartill medlen redan äro af hela nationen tillskjutne och hvilka medel, åte: gäldsde af armodet, kan bända till stor del, endast komma att ane vändas till de lyckligare och förmögnare klassernes ytterligare förnöjande. Det är äfven en annan lika obestridlig sanning, att menniskokärlek och medlidande, vid sådane tillfällen -om det nu förevarande, försätta den ltyckhgare hälften i den vådliga belägenhet att de hellre delta med sig sme tillgårgar öfver försigtighetens gräns, än att se eländet bland sine medborgare. Dessa af erfarenheten vitsordade förbållanden Jära, som vi våga hoppas, otvunget stadga den gruvdsats: att det är bättre att ettergifva ett till nödens lindring redan gjordt allmänt bidrag. än att genom återfordrande af detta bidrag öka antalet af de olycklige, hvilkas armod redan blifvit gjordt till föremål för bjelp Då utav Rikets Ständers ädelmod ingen utväg gifves att förekomma ett eviat förlängande af de norra orternas inbyggares nu iråkade armod och obelåtenhet, våga vi iörestå: ::o. Att hälften af de a:ne norra länens, i och för undsättningen aren 1830, 1531, 1932 och 1833 ådragne, skuldbelopp må, sådant det nu befinues, afskrifvas med deri iuberäknadt afdrag, bvad Norrbottens län beträffar, af den genom högre pris å utborgad spanmål uppkomne skilvad emellan statens bidrag och lanets skuldsuwma. 2:0. Alt denna afskrifning fördelas på det sätt alt först en tetal befrielse meddelas atla dem, som icke utan försäljning af fastighet eller de för deras bandtering nödige redskap och verktyg, kunna gälda den erhållas undsätltningen, samt åfskrifning till bälften göras för alla dem, hvilka endast genom försäljning af nödvändige lösoren kuvona föll betalning åstadkomma, hvarom en för hvarje socken utsedd komite, sammansatt af församlingens Kyrkoherde och de ledamöter, som socknarne sjelfve välja, skulle i första och sista instansen döma. Om sedan någon allmän eftergift al återstående skuldbeloppet blifver möjlig, torde densamma få fördelas på alla uudsättaingstagare i lika andelar. 3:0. Att återstående skuldbeloppet får med spannmål gäldas, tuhna för tunna, inom loppet af fem Är, räknade från 1935 ärs början, med 1-5:del för bvardera året. 4:0. Att på det vid blilvande missväxt tilgåog af spanmäl i orten må finnas tio tusende tunnor för hvardera länet får af ortens växt inläggas, antivgen i de magasiner, som invevånarne i hvarje socken åt kronan redan uppbygt, eller ock inulevereras i de större magasiner. hvilka 2 bvardera Jävel finnas, och någon åÄterbetalnings-skyldigbet till staten af denna orts olyckliga iuncvänare ej komma i fråga, dels emedan cn sådan skulle öfverstiga deras törmåga cch oundvikligen medföra nya betof af understöd, och dels emedan förvaitningsoch utrednings-kostnaderne skulle blifva för statsverket än mer belungande. , 5:o. Att hvad derefter at unidsätltnivugen till gäldavde återstår, får inlevereras 1 länens större krono-magasiner, och levereringen ske utan afseende på sädens atlingsort, samt således äfven kunna få inlemnas i det kronomagasin der spanmålen kan anvnskalfas. Och denna, som oss synes, välgrundade begäran slutar med följande rörande ord: Enär K. M:its nådiga proposition ådagalägger, att norra orteraes inbyggare ej kunua utan egen uvdergång afbörda sig de erbåillne undsättningarne, och dessa mbyggare, hvilkas arbetssamma och sparsamma lefnadssätt är af autoriteter vitsordadt, ej vällat den olyckliga belägenhet hvari de sig befinva, väga vi boppas att K. St. bevilja dem den af oss nu föreslagna afskrifuingen, och föreskrifva sådane återbetalnings-vilkor. att åtminstone hoppet om utsigten alt dem fullgöra, ej måtte hos detta olyckliga folk försvinna. Det betänkande, hvari StatsUtskottet afslår ett af Biskop Franztn begärdt anslag af 2000 tunnor spanmål, åt de nödlidande i norra orterna, på den grund: att beslutet derom, äfved om-det nu fattades, icke kunde uppfylla ändamålet, hoppas vi så mycket mindre utgör något bevis på en orättvis liknöjdhet för deras ställning, som Utskottet dervid tillika yttrat, att Rikets Ständer komma i tillfälle, att vid bestämmandet af grunderna för åtorbetalningen af undsätltningsskulderna bereda dessa orter den lindring, hvartil!l förhållanderna föranleda.? Matte detta tillfälle begagnas på ettså verksamt sätt, som ställningen kräfver! (insändt).