Aftonbladet – 14 juni 1834, sida 1

OM PROVINCIALSTÄNDERNE I DANMARK. Vi finna i ett af Norska Morgenbladets senaste Nr en uppsats i detta ämne, som synts oss i flere afseenden läsvärd; hvarföre vi deraf meddela det hufvudsakligaste här nedanföre: Danmark har nu, som allmänt bekant är, fått den institution, som kallas provincialständer. Då, genom Julirevolutionens elektriska stöt, nytt lif och ny frihetsanda genomfor Europa, som: syntes nedsankt i sömn, och:denna stöt i andra länder frambragte insurrektioner, uppror och tumulter, men i Holstein endast en adress, syftande på konstitutionella inrättningar, erhöllo de trogne undersåtarne från thronen. ett obestämdt men lugnande löfte;i detta hänseende, och åtgärder vidtogos, verkligen. genast till dess uppfyllande, derigenom att; så kallade erfarne män utnämdes, för att öfverväga tidens och natiorens fordringar och behof. Hvilka mått och steg dessa män tillstyrkt känner. man icke; resultatet . blef emellertid upprättandet och sammankallandet af provincialständer. Sådane Ständer hade Frankrike före revolutionen; och Belgien innan det blef en sjelfständig stat. . I båda dessa länder uppbäfdes denna. inrätltoving, såsom varande utan all nytta, Sådana provincialständer hafva blifvit inrättade i Preussen, der de sedan flera år varit i verksamhet, ehuru, om man får tro officiella eller balfofficiella underrättelser, de icke gjort annat än dumma strek, hvarföre den mera upplysta , och ännu mera liberala, regeringen icke kunnat begagna sig af deras arbeten. Den Danska iastitutionen af detta namn liknar i det närmaste den Preussiska. Ett antal förmögna och oförvitlisa män samlas på bestämda tider, under kungliga kommissariers kontroll, hålla tal inom lykta dörrar, upplösas åter när Konungen så finner för godt, och efterlemna, såsom bevis på deras tillvarelse, protokoller, af hvilka genom 1trycket så mycket offentliggöres, som höga vederbörande kunna finna för godt. Betraktar man provincialständerna från den stårdpunkt, som tidsandans fordringar och behof anvisa, så kan man icke annat än anse dem för den största bagatell i verlden, såsom en docka, den men gifver åt et egensinnigt barn att leka med, för att