Dr Engström prisade den nuvarande tiden framför den förflutna, dels derför att den direkta allmänna bevillningen var, 18325, 230,000 Rdr bko mindre än 1929. och dels derföre, att vi väl då ägde en utländsk skuld af 10,050,000 Rdr Hamb. bko, pu deremot ingen. Talaren gladde sig åt att de lägre folkklasserna äro menagerade; ty den indirekta bevillaingen drabbar dem mindre, och påstod, att, om jordbruket icke kan fullgöra skatterna, härör denna oförmögenhet af personel misshushållning, samt uppskattade Göta kanals aspekter så lofvande, att man med allt skäl kan vänta kostnaden iaoom kort återgaldad. Dompr. Dr Heurlin uppsteg och redogjorde för opinionen iom Utsk., samt fågnade sig öfver den rättvisa Dr JZoren lemnat åt Utskottets motuver, Bad vidare få anmerka, att de ökade behofven härleda sig från ingångna passevoJans-kontrakter, och att de uppslukas af underhållsdepartementet. Om det århga anslaget bur otillräckligt, blir följden, yttrade talaren, att Kongl. Maj:t tillgriper reservförråderna, som återigen nästa Riksdag fordradesirersätining i nya anslag. Hvad kana!en beträlfar kan man om den säga: att den är bygd på bankens bekostnad, mera än vå landets, — ehuru det visserligen jemväl lemnat ofantligt — emedan Banken uppå den förlorat hela sin betydliga ränte-vinst. Prosten Bruzelius yttrade, att det ingalunda var brist på mod utan på ma:icriel, som vållat de sista Finska krigeus olyckliga utgång. Doktor Grevillius: Ett fork med känsla för sin sjelfständighet och sin ära bereder stg under fredecus lugn på sitt sjelfförsvar. Historien vittnar om, att krig ganska ofta helt oförmodadt inträffa. Utgången af fälttåget 1805 lefver hos Talarven städse i ett sorgset minne, och den må med skäl tillskrifvas brist å materiel. Om man fördröjde att i fredens tid anskaffa hvad som i farans stund stund behöfves, blefve Sverges sjelfbestånd måhända problematiskt; dessutom får man ej glömma, att, när nödvändighetens lag bjuder dess anskatfande, skulle man troligen få betala den ganska dyrt. Prosten Nordin: Att vår goda Konung icke begärt detta anslag, om ej verkligt behof vore för handen, derom vore Hr Prosten förvissad, och just för den skull mycket böjd för att bevilja det, om han bara visste, hvarest man skall taga utvägar. Den sparsamhetsanda , som, i börjaa af detta Riksmöte utmärkte Högvördige Ständet, beklagade han hafva försvunnit. Den största skrupeln vore Riksgäldskontorets skuld af 5 å 6 millioner. Föreslog en beskattning på lasten och öfverflödet, bränvinet synnerligast; om derigenom tillgångar beredas, ville Talaren oändeligen gerna bifalla anslaget; ett annat handlingssätt var att göra sig till vän af den orättvisa mammon. Biskop Thyselius önskade, att åtminstone bälften af hvad som begärdes, eller 45,000 Rdr bko, blefve beviljade tills nästa Ständer sammanträda, och påstod att Riksgäldskontorets skuld ej uppgär till mera än 3 millioner, om man ej vill räkna de 4 Banken äger, ech då uppstod en större summa. Prosten Sten bamwar varnade dem af Ståndets ledam öter, hog hvilka en alltför nitisk anda visade sig; men gladde sig tillika åt den. medborgerliga anda, som inger det hopp, att, i farans stund, vi, såsom Moses på berget, hålla våra händer ständigt lyftade under striden. Talaren försvarade Utskottet för den beskylloing af brist i tänkesätt man gjort det, och yttrade: så är det icke, .ej beller äro ledamöterne af Presteståndet de nidskaste, samt slutade med att säga: när man önskar:se allt beviljas, blir följden, att en motsatt opinion någor gång gör : sig gällande, och man bör ej gå så lång i förtroende till Utskottets förmåga, att man tilltror det kunna trolla eller uppgräfva skatter. Biskop af Wingård: ämnet är nvigtigt och småsaker böra förbigås. Hr Biskopen sade sig. tala för ganska magra orter, der en förminskning i skåttebördurna med största erkänsla skulle emottagas; detta oaktadt kunde talaren ej medgifva dem rätt, som säga, att våra skatter jemt ökas. Till motsatsen: måste höra, att man vid tvenne Riksdagar nedsatt Bevillningen; börttagit salpeterskatten, utgörande 124,000 hb:o, och tillåtit allmogen beräkna högre betalning för kronoskjutsen. — Ändock höres ingen tacksamhet, blott samma rop i städse högre toner, fast de cj lyckas gjöra sig gällande inför dem, som känna det verkliga förhållandet. För öfrigt utan att anse StatsUtskottets ledamöter för några egentliga trollkarlar, tilltrodde talaren dem den redligaste vilja, och önskade att hvar och en ej må anse sig stå i någon solidarisk ansvarighet, utan alla för en och en för alla. Komminister Dahlgren beundrade den kardinalprincip, som yrkar att skattebördorna böra ökas hos hvarje skuldsatt person, derföre att man väl kam bära dem, om man ej misshushållade; och medgaf att på detta sätt skulle tillgångarne bli ymniga, ehuru på bekostnad af rätt och allmän säkerhet. — Prosten Astrand älskade visserligen sjöförsvarets vidmakthållande, men ej den brådstörtande fart, hvarmed man tyckes vilja gå till väga. Landets stigande välgång minskas naturligtvis genom skatternas ökande, och talaren uppoffrade gerna för denna fixa IA Am hahäÄnftarnR anm LAK hace VISSA Naeronnar on lila