Article Image
Brendler. Hans musik äger ej muskeistyrka, om vi få nyttja detta yttryck, såsom en Händels eller Beethovens, utan de behagliga, rundadv formerne, det oskuldsfulla väsendet och det rena sinnet framstälja den under bilden af en skön och ädel qvinna, Hr B. har på flera ställen i BRyrco visat orig men sin individualitet har hav bäst uttryckt i Edurskören i första akten, som också synesg oss vara den mest lyckade och Il af de numror han skrifvit. I sjelfva verket är väl en sann orisinalitet ett uttryck af personlicheten, men ofta är det svårt att skilja mellan den sauna och falska originaliteten, ty mänga komponister nas, som 2 en dunkel känsla af armodet I deras sei! då de ej vilja låna af andra, droga polichivelitlädseln på, och göra några ovanliga mus:kalis språng, för att simedelst freppera med ex Stundom kan till och mcd en stump vare vet till en originell 126. Så art. ex. fallet melodien till den karakteristiska Zieuenerkören. Hr B, brakade neml. stundom vistas på Löf ställe som under några semvar behoddes af äåtskilliga musikaliska personer. En Dalknlla, som: plögade ro derersellan och staden, brukade, då hon gaf signal till afresan, i ett horn blåsa de 5 toner (H. E. D. H. Hj, som sedan blefvo använde såsom grundmelodi i den omnämde kören. In särdeles väl bållen och effektfull nummer är Trion emellan Arnold, Byreo och Agnes. Folkvisan i första akien intressant, om också densamma något ; evinrar om en dylik ur Kuhblans Elverhöj. Att genomgå salia de numror som förtjena uppmärksamhet, vore atl oppräkva dem alla. Om dem, som äro af Brendler, torde gälla det ailmärra omdöme, att de ej öga det friska vårlif som väcker lefoadslust och fröjd, utan lida af ett slags tränsjuka, som sprider ett mildt behag öfver dem, och dunkelt erisra derom, att komponistens afton var kommen. De äro alla sköna blommor, växla invid hans graf, ech bönen, den skönaste af alls, erinrar Hilligt om den aflidnes fromma sinne och okonsilade själ. För att fuliända ett musikverk, påbörjadt af en annan, är det nödvändigt att riktigt uppfatta arten af dennes smile. Den höge kompositören, som författat det öfiiga af masiktn, har vinniagt sg härom, men utan att dock dervid förneka sin individualitet. Också märker man lätt den olika karakteren af båda Författarnes styckeb. Brendlers har någonting som intazer genom sjelfva det melankoliska uttrycket deri; det ör den Nordiska Sångmön, i folkvisan, men här klädd i sin högtidsdrägt. Musikälskarens deremot har, så att säga, en mera ridderlig — hållning. Färgspelet är rikare hos Brendler; musikäiskarens stycken äga måhända mera stil och dramatisk hållning. pinaiutlet, Aa Dansen, Med särdeles tillfredsställelse har man på en tid märkt, hurusom baletten, bland de otaliga steg den gör, synnerligen utmärkt sig genom framsteg. Orsaken dertill år tvifvelsutan ingen annan än den, att de nuvarande styresmännen för elevskolar och baletten äga utmärkt skicklighet i deras befattningar — med ett ord, den lyckliga förändring från förfall till förkofran, som med baletten : föregått, daterar sig egenteligen från den dag, då Hr Wallqvist af direktionen förordnades att vara föreståndare för elevskolan och Hr Selinder Balettmästare. Det vore orättvist att ej hålla Hr Wallqvist räkning för det utmärkta nit hvarmed han utöfrvar sitt kall, och lyckliga resultater af hans bemödanden ha redan visat sig i flere baletter, bland hvilka företrädesvis må nämnas den uti Tankred. Ar Selinder åter, på det sätt han ordnat balletten i Ryno, har visat sig äga verkligt snille i inventionen af turer och ensembleröre!ser, och i de solos, som förekomma, tröttas ej åskådaren oupphörligt genom ett tanklöst bensprattel. I Rynos baletter är mening ech af nationaliteten är nog bibehållet, för att man skall igenkänna karakteren, och nog tillagdt, för att konstsinnet ej skall stötas af disgraciösa rörelser. Den vackra musiken af Du Puy är lyckligt vald, och skulle vi tillåta oss någon anmärkning emot dansen, så vore det endast, att det är något för mycket deraf. Dekorationerne och kostymerne äro praktfulla och vackra, och intet torde vara att emot de senare erinra, sedan, blaud andra förändringar, äfven den skett, att Arnold och Ryro ej vidare, då de sjunga, bära de för sången högst hinderlige hjemarnel. Det skall bli oss en fägnad att i höst, då Opem hr

5 juni 1834, sida 3

Thumbnail