BIBLE TEATERN. RYNO ELLER DEN VANDRANDE RIDDAREN. Trenne recensioner öfver Ryno ha vi skrifvit och sönderrifvit. Anledningen lämna vi åt lisaren att gissa. Häraf det långa dröjsmålet med redogörelsen för ett stycke, som under 8 representationer ännu ej kunnat tillfredsställa publikens ryfikenhet. Redan förliden höst troddes, att den så otåligt väntade operan vore färdig till spelning. Den vandrande Riddaren har emellertid ej hunnit fram förr än på våren. Denna är, som man vet, den ofördelaktigaste årstid för spektaklerna, och det fordras en pjes med så intressanta egenskaper som Ryno, för att man ej skall anse det som en uppoffring att utbyta det berrliga skådespelet i naturen emot det som föregår inom spektakelhusets murar. Man hör kellre fåglarnes jubelouverture och ser ?ehangementet mellan vinteroch sommardekorationen, än man spärrar sig in i teatersalongen; och man kan gerna taga för afgiord!, att en pjes, som denna årstid förmår att ge 5 a 6 fulla hus, skulle på en annan ge minst dubbelt så många. Att en Svensk Opera ges på Svenska scenen är en så mycket märkligare tilldragelse, som det redan är något ovanligt, att Svenska pjeser, som tillhöra lägre ordningar, uppföras. Man har velat tillvita teaterstyrelsen en prevention mot Svenska originaler ; och teaterstyrelsen åter säger, att af de få som inlemnas, ännu färre förtjena att komma på scenen. Kan denna brist på produkter för teatern härleda sig från brist på snillen? Sannolikt icke. Sverge är säkert i detta afseende ej mer vanlottadt än andra länder. Snillen finvas visst, men felet är, att de ej sättas i verksamhet — med ett ord, uppmuntran saknas. Der all befordran grundar sig på lycksökeri, kommer blott den halfva förtjensten fram. För att hinna till den Svenska Pinden är nödvändigt att krypa eller armbåga sig dit fram genom vår vördnadsvärda, men podagersjuka Svenska akademi. Patrix muse måste alltså äga en riktig kamelnatur, för att så långa mellantider undvara den föda, som af Gustaf III blef dem så rundeligen lofvad, och Ryno kom väl till pass för att de ej skulle ljuta hertigarne Magni och Eriks jemmerliga död. Men vi öfvergå till sjelfva pjesen, och vilja först yttra några ord om : cåÅ Libretten. Hr von Beskow bar kallat pjesen skådespel med sång cec. — Att sluta af denna titel skulle man tro, att talet vore hufvudsak, och musiken bisak. Detta kan dock icke vara meningen, ty författaren till Erik XIV bade säkerligen cj tillåtit sig att skrifva en sådan pjes som Ryro, om icke för att gå komponistens örskan till mötes, och om texten äger svagheter, så torde dessa tillkommit för att ge relief åt musiken. Den är synbarligen ett hastverk, och ma: måsie i sanning äga Hr v. Beskows stadgade förf ttare-anseende, för uttej genom densamma riskera en piftig kritik, och bans kända fribet frin all färga, för att resignera från anspråk på bifall — ett anspråk, hvilket han afsagt sig i och med detsamma han författade pjesen. Hade blott titeln oprett i stället för skådespel gifvits åt stycket, så skulle man ej upptäckt någon abnermitet hos författarens sångmö, och i detta aggregat af scener, hämtade från Kotzebues m. fl. teaterförfattares arsenaler, bade man ej funnit annat än de vanliga kryddorne som fordras för tillredelsen af en