Aftonbladet – 2 juni 1834, sida 3

Hevicning Or deras Jiktshct —fom VIlBtR MM Sch skäl, att en sådan bevisning ej kan åstadkommas, Förslaget har pemlhgen just en motsatt syftning Det våldför icke några rättigheter, tv del grundar sig derpå att bränvinstillverkningen skall vara fri såsom en annan näring, och få utöfvas af hvar och en, svm behörigen derföre skattar till staten. Ideen är således ej lånad af någon som. älskar skrå, näringstvånz och förbudssystem; den utgår från öfvertvgelsen, att näringslvinget icke riktar jordbruket och att det förlamar statens krafter. Försleget förnärmar ingen äganderätt; ty det srundar sig på den statsekonomisia sats, att hvarje laglydig medborgare i en stat bör få använda sin egendom, aen må bestå uti kapitaler ef varor eiler af fast:ghet eller blott af näringsskickligheten, på det satt honom sjelf lämpiigast synes, utan irtrång 1 andras vaturliga rätt. Förslaget kan icke medlöra der följd, att jordbruket skulle förlora all förmån af loflig bränvinsbränning, så vida man ej vit antaga attjordbrukaren står efter de öfriga klasserna af vikets invånare uti insigter, driit, omtanka och sparsamhet. Det har utgått från en motsatt Ölvertyselse; från den: stt jordbruket uti värt lacd sysselsäter äfven de mest bildade och mest upplyste samhällsklasser; att dessa samhällsklasser sucka efter antagandet af ett system i denna dei af vår statsekonomi, af ett system, som är bygdt på så naturliga och enkla giundsatser, att det ej vid hvarje riksdag stall vara underkastadt fråga om uppoch nedvändande; att dessa samhal!sklasserv bott b gåra systemet af fria krafiers fria användande, i den riktning hvar och en finner för sig tjenligast, samt en derefter lämpaa beskattning. Förslaget är ej affattadt för att gynna något maonopolinm, hvarken till torparens och backstuguhijonets eller til stadsbons förmån; det hvilar på den tavka, att order närvarande tidsförhåällanden hvarje närlussgren uti en stat utvecklar sig uppå det för densamma mest förmånliga sätt om den befrias från fjetrar siväl som från konstgjorde uppmuntringar. Derpa hvilar planen för beskattningen, Om dess författare misstaxit sig om proportionen emellan afoifterne för de enkla husbehofsbränningspansorne, och dem för de sammansatta fabrik--bränningspanuorne, så emoitaver han gerna rättelse; men denna rättelse torde böra bestå uti siffror mera än uti ord, uti beraäkolinasen mera än ut deklamaticner. Intil dess en sådan rättelse blir meddelad och godkänd, torde det få antagas, alt en beskättning af I Rdr per kanna pinnorymd för en 25 till 30 kirs panna icke höjer priset på de: bränvin, som dermed tillverkas mera än 8 sh. per kanna. Töjes det ej derutöfver, så är klart, att med den mindre pannan tillverkas bränvin med samma fördel som med en större, allt i förhållande likväl tll det större eller mindre i näringen nediagda förlag. Dessutom beror förslagets mera eller mindre användbarhet icke hufvudsakligen uppå det anförda skatte-beloppet; ej heller kan dess antagande hiudra en vilkorlig modifikation i beskattningen. för den, som med en liten, panna bränner blott en helt kort tid: det bar en djupare syftning som ej torde undgå en oväldig granskares klara blick. Förslaget befordrar ej, såsom Hr Tham förmenar, lönnbrännerier; tvertom, det borttager det enda qvarvarande hufvudsakliga stödet för den olofliga smygbränningen, nemligen den naturliga känslan af förbrytelse att vara hindrad uti fria användandet af sin egendom och sin förmåga, Denna känsla, som ligger i djupet af hvarje, Svenskt sinne, torde lätteligen befinnas vara en mäktigare driffjäder för lönnbränning än den äfsentyrliga vinsten för dagen: och den gifver åt allmänna tänkesättet ett deltagande och en ursäkt för dylka förbrytelser mot en lag, som ej står i öfverensstämmelse med de naturliga rättigheterne. Förslaget undanrycker detta stöd för lagbrytaren, och lemnar honom ensam alt med vinningslystnaden bestå, om han det kan, inför den ordrivgsälskande allmänhetens dom. När lagen och när iotressena sammanstämma deruti a:t gifva lagbrytaren sin rätta stämpel af egennytta och sjelfsvåld, då torde lönnbränving blitva sällsyntare; och exemplen från förflutna tider, då lagen, naturliga sättigheterne och intressena stodo i strid med hvaraudra, kunna ej tillämpas för bedömandet ef det, som vore att förvänta utaf ett motsatt förkällande, Hurnvida kontroll uppå hränvinstillverkningens qvantitet vid större bränverier är en möjlighet, eller, sösom Dr Wham påstår, en omöjligbet, torde FE 1 Lv oo . Pi