Aftonbladet – 26 maj 1834, sida 1

hg. Man hade missräknat stig betydbgt, då ma: påräknat millioner genom vakansafgiften. De få va kanser, som nu behöfdes, för underoffåicerares löner m. m. vore ofta den största svårighet ait erhålia PBessutom anförde han en annan stor olägenhet nemligen att större delen af de 100,000 tunland jord, som nu odlas af soldater, och är den bist odlade 1 riket, skulle vanvårdas, då de återföreuades med bondhemmanen. Bevärinagssystemet skulle ho: oss ej blifva rätt val utbildadt. Endast i Preussen finnes ett sådant, och detta sedan strömmar af blod flutit. I detta land stå de Konzal. prinsarne, Grefvarnes. Baronernes, de rika banvkierernas söner i krigarnes leder. Hos oss deremot kan man för ett par hundra Rdr friköpa sig från fäderneslandets försvar. I Norge klagas allmänt öfver det dervarande beväringssystem. Så svart soldaten hunnit väl bildas till kvigare, lemnar han armden och återgår till sina andra yrken. — Grefve Cronhj-lm avmärkte, att regeringen år 1809 haft alldeles samma åsigt, hvilken framkallat den ifrågavarande motionen. För att bestyrka detta aoförte han Kongl. Maj:ts nådiga proposition till Rikets Ständer af d 31 Okt. 1509. Det förslag som denna proposition innehöll uppgjordes just i en tid, då natioven mer ån vågonsin kände bebhbofvet att bevara sin sjelfständighet. Det dåvarande Statsrådet Grefve v. Platen hade gillat förslaget, och vuvarande Statsministern af Weuetterstedt kontrasignerat detsamma. -Talaren medgaf, att motionärens förslag vore olämpligt och vanvändbart, men sjelfva principen vore god. Den klagan. som i Norge från vissa håll föres, är just det största bevis på systemets duzilighet. Det är en fördel för nationalförsvaret, att soldaten ej är soldat längre än han dertill behöfver bildas. En sådav nation kan resa sig i massa. I Preussen medgaf talaren alt man gålt för längt. Han önskade att Svenskarne ej ville dröja att antaga systemet, till dess här, som i Preussen, strömmar af blod tvingade derti!l, samt att vi måtte komma derbän, att bvar och en kände sin pligt att ivgå i natiovalförsvaret: leder. Någon omöjlighet för vakansafgifternas utgörande kunde Grefven ej inse. Omen annan ordning inträdde, så behöfde afgifterne ej bortgå från provinsen, och lemnas genom natura-prestationer. Systemet skulle vara den säkraste borgen för en framtida sjelfständighet. Hvad de 100,060 tunland jord beträffade, som skulle blifva vanskotte, så trodde Talaren att detta ej skulle blifva händelsen, emedan flere än soldaten insågo förmånen deraf att Jorden väl sköttes. Grefve Lösvenhjelm, Gustaf, var fullkomligt öfvertygad om riktigheten af Grefve Brahes silfror. Här vore fråga om företrädet af försvaret i massa (d. v. s. af ena mindre fullkomligt disciplinerad trupp) framför den vregul:era armeens. Af 47 års tjenstgöripg hade grefven kommit till ett resultat, rakt stridande mot detta system. Försvaret i massa förutsätter att man afstår ifrån all offensiv, hvarmed Grefven ej menade an fallskrig, utan en offensiv nödvändig för ett fullständigt försvar. Han liknade detta försvar vid en duell, hvarunder man blott kunde parera, aldrig gilva stöt. Ville man ett försvar med massor, så måste man hafva tagit för gifvet invasion i sitt eget land. Kunde Sverge utan största skada äfven såsom segrande uthärda en dylik invasion? Fa vi så stora kopitaler, att vi kunna låta förstöra, eller sjelfve förstöra våra monumenter, våra dyrbara förråder, uppbränna våra byar, städer, ja sjelfva hufvudstaden; eller hafva vi intet ofvan jord, som är värdt att vårda? Besvaras detta med ja, då är mass-systemet bra; svaras nej, så är det otjenligt. Är Svenska folket hugadt att gå från hus och hem? Har detta folk denna entusiasm, detta, detta — — vi ha ej i Svenskan något morsvarande ord derför, det vore ett bevis, att vi ej nga det — detta entretenemen!, som man sett t. ex. bos Franska soldaten? Detta finnes ej hos Svenska natiocen. Talaren slutade med en parabel: Trenne persorer gjorde eo resa till häst. En af dem höll vägen ritt fram, de andre förvillade sig snart om vägen, och toso den ene af till böger den andre till venster. Den ene af dessa märkte snart sitt misstag, värde snart om på rätta vägen, och hade af sitt misstag ej annan oligenbet, än att han alltför mycket mödat sig sjelf och hästen, samt fördröjt sin framkomst till målet. Den andre deremot fortfor på villovägen, och både häst och karl stupade slutligen. En dylik voitridning, som talaren kallade den, bar man allto hade för länge hållit ut med 1 Sverge. Ar 179 alaren redan hört talas om, huruvida itöreträdet