Aftonbladet – 24 maj 1834, sida 2

Of or fr oo oo AMT VWETg CJ CE UR sr OMR den, att representationen i sitt närvarande skick I ingenting förmår att. uträtta, och vi hafva då intet att vänta, men Gud ske lof! också ingenting i sådant fall att anslå. — Strindlund yrkade, att Ståndet skulle låta vid Betänkandet bero, desto hellre som han visste, att 2 Stånd redan bilallit detsamma och återremiss således endast skulle förorsaka tidsutdrägt m. m. — Nils Månsson från Skåne påstod i alla hänseenden återremiss, och hämtade skäl för ett slikt yrkande deraf, att Regeringsformen från 57 till 638 4 gifver Ständerna ostridig rätt att bestämma, huruledes statens intrader skela ingå och användas. — En mängd förklarade sg af samma tanka. — Betänkandet blef af Ståndet återremitteradt. Ytterligare förekom Bevillnings-Utskottets Betänkande (N:o 5), angående grunderna för den blifvande allmänna bevillningen. Härvid yrkade P. Persson från Jönköpings Län, att skyddsafgiften måtte, om ej alldeles upphöra, åtminstone med en samvetsgrann gradation förminskas för de fattige och förböjas för de förmögnare folkklasserna, samt bevillnirgen upphöra för särdeles fattigt och undantagsfolk, åberopande sig P. Persson i öfrigt Gref. v. Fersens vid betänkande fogade reservation. — AÄ. Danielsson: Med uttryck af den fruktan, att vi nu ej kunna utföra någon förändring, som i väsendtlig mån skulle verka till bättre beskattningsmetod, sade han sig väl vara benägen att instämma i Betänkandet, men kunde dock ej underlåta att framställa nödvändigheten deraf, att, då man besinnar det högre värde skyddet i samhället äger för den förmögne, än för en fattig, tre klasser måtte iakttagas för skyddsafgiften. Den första bör utgöras af alla, som äga synbar förmögenhet af 35000 Rdr, eller årlig inkomst af 500 och deröfver; hvilka böra beala en skyddsafgift af 10 Rdr B:ko. Andra klassen: Hela öfriga massan, som äger eller arrenderar fastighet eller idkar näringsfång, eller hafva lön under 5009 Rdr, borde betala 2 Rdr Banko. Tredje klassen: Tjenstefolk, torpare, fattige böra betala 24 sk. — Hustrur 1 allmävhet hälften mot männer. Ogifta systrar, och barn öfver 17 år, en fjerdedel. Mantalspenningarne böra försvinna. För all synbar förmögenhet under 5,000 Rdr bör er:äggas, som nu, två per mille; mellan 5 och 20,000 t. ex. tre per mille; 20 — 50,000 fyra p. m.; 50 — 100,000 sex p m., och derntöfver ett af hundrade. För årlig inkomst bör, med afdrag af skattfiia 200 Rdr, såsom för bergning nödiga, erläggas t.ex. fyra procent, då inkomsten belöper sig till 2 å 5,000 Bdr, fem proc. för 500 å 1,000 Rdr, två procent o. s. v. till 50,000 Rdr, hvarefter en procents förhöjoirg bör betalas för hvarje 25,000 Rdr ökadt arf. Dessa beräkningar hade dock Talaren endast uppställt för att förtydliga sin mening, och ingalunda med det påstående, att denna progression är den mest antagliga. Han yrkade vidare, att alla kontrakter och skuldförbindelser borde skrifvas på stämpladt papper. Ett stort steg ansåg han, skulle, genom förenvämde projekters realiserande, vara gjordt till en ändamålsenligare beskattning. Trodde det likväl nu vara omöjligt att tillvägabringa allt detta, äfvensom att den sista åtgärden icke kan pålänkas, förr än myntoch kreditväsendet är ordnadt, så att kapitaler villigt erbjuda sig åt näringarne. Vi hafva hitintills, mente han, alltför oriktigt till statsutgifterma tagit för stora andelar af den lilla förmögenheten, den ringa inkomsten, den svaga arbetskraften, och deremot alltför litet af de rika och väl lottade folkklasserna. Ändring härutinnan påkallas högeliger. Yrkade återremiss. — Botvid Jonsson påstod, att bevillningen borde regleras i enlighet med Friherre Boijes af Utskottet afstyrkta motion. I annor händelse böra åtminstone nödige ändringar göras i afseende på de af Utskottet föreslagne bevillningsgrunderna, så att minimitabellen jemkas; en jemnare fördelving af skatterna, land och stad emellan, iakttages; beskattning lägges på konsumtion af öfverflödsvaror; årlig bevillning på karakters-fullmakter; bevillningen af jordbruket efter andra artikeln minskas, derest husbehofsbrännings-rättigheten blir högre beskattad; samt skyddsafgiften klassificeras, om den ej alideles bör försvinna. — Med Botvid Jonsson förenade sig Johan Andersson från Upsala län, Anders Andersson från Westerås län och samtlige Riksdagsmännen från Östergötland. — Strindlund fästade sig vid Grefve v. Fersens reservation, anmärkte deri missräknivgar i så fall, att Grefven bland statsutgifterne icke tagit i beräkning Bankens Ark AT NA II ks om 2) vo cicta