Aftonbladet – 24 maj 1834, sida 1

: OD träffar, besynnerligt blandade med de legitimistiska griller, för hvilka den ädle vicomten gjort sig så bekant. Det skall utan tvifvel göra våra Läsare ett nöje, att erfara hvad en af legitimitetens :frigaste vapendragare tänker om utsigterne för denna politiska dogm i verldens närvarande ställning, och vi meddela derföre nämde fragment. Europa går med starka steg demokratien till mö!es. Är väl Frankrike ansat än en republik med en diktator i spetsen? Nationerne hafva blifvit myndiga, och påstå sig icke längre hehöfva förmyndare. Ifrån David ända till våra dagar, voro konungarne kallade att herska; nu synes ordningen hafva kommit till nationerna. Den monarkiska styrelseformen utgjorde normaltillståndet för samhällena, utan att detta normaltllstånd väsendthgen förändrades genom de enskilta undantagen, sådane de framstodo i de Grekiska, Kartaginensiska och Romerska republikerne. Nu deremot affaller hela menniskoslägtet från monarkien, åtminstone från monarkien sådan den hittills existerat. Öfverallt visa sig i rikt mått symptomerne till denna omskapning af samhällsförhållanderne. Förgäfves arbetar man ännu här och der för en endas absoluta välde; elementarprinciperne för detta sätt att herska äro försvunna, och med principerne hafva äfven menniskorna förändrat sig. Om också vår tids händelser i detta afseende synas stå 1 strid med hvarandra, så verka de dock slutligen till ett och samma resultat, liksom i en maschin de motsatta hjulen åstarkomma en och samma effekt. Om, under dessa förhållanden , herskarne smånvingom ville beqväima sig till de nödvandiga eftergifterne; om de vore beredde att utan våldsamma skakningar stiga ned från deras förra ståndpunkt; så skulle de måhända ännu vara i stånd, att lemna i arfåt sina efterkommande, för längre eller kortare tid, enärftlig spira, fastän förkortad till de proportioner, lagarne föreskrefvo. Men Konpungarne envisas att vilja behålla allt; de tänka att göra det omöjliga möjligt. I stället för att lingsamt och småningom stiga utför sluttningen, utsätta de sig för faran att störta i en afgrund; 1 stället för. att dö en skön, ärofull död, innan den ännu öfverlefvat sig sjelf, löper monatkienv fara att bli flådd lefvande. Till och med länder, så litet förberedda för liberala institutioner, som Spanien och Portugal, se sig drifna framåt till konstitutionella rörelser. Iddernve hafva der gått framom menniskorna. Lika tvenne oerhörda murbiäckor slå Fiankrike och Englånd, med städse fördubblade s!ag, mot de gamla samhällsformernes vacklande murar. Från dågens gryning till nattens inbrott föredragas offentligen de djerfvaste läror om äganderätt, frihet och jemlikhet, och det för monarkernes öron som darra bakom tredubbla linier af misstänkta soldater. Den demokratiska syndafloden stiger allt högre och högre opp till monarkerne; förgäfves söka -de att rädda sig undan den; de fly för den från våning till våning, till spetsen af sina palatser, och skola der Slutligen se sig störtade i de brusande vågorna och begiafna i deras djup. — Ludvig Filip har bragt den demokratiska frokten ett halft sekel närmare sin mognad: d Ännu erbjuder väl bourgcoisiens mark, i hvilken Filipismen sökt att fästa sina rötter, regeringen af den 7 Augusti något närivgsämne, emedan den genom revolutionen blifvit mindre upplöjd än: den militära och folkets jord; men äfven detta näringsåmne skall svart vara: förtärdt. Väl är Ludvig Filips ioträngande:i regeringarnes ledev en anomali, ett ingrepp i moralens och billighetens lagar. Mean denna anomali är mera en skenbar än en verkligz. dessa lagar äro blott relatift öfverträdda genom hans tronbestigning; i det hela utgör den ej avnat än en nödvändig mellanlänk i fortsättningen af tingens vanliga lopp. Att försynens tillåtit denna abnormitet, deraf skulle mitt religiösa sinne vilja draga den slutsatsen, att försynen beslutit konungadömets afskaffande i Frankiske. I ett sådant afskaffande och b!ott deri, icke i en individs personliga fall, skulle försoningen ligga för Ludvig XVI:s död. Ingen synes efter denne rättfärdige kunna varaktigt smyckas med konungadiademet. Napoleon såg de:, oaktadt sina segrar, och Carl X, oaktadt sin frombet, falla från sitt hufvud, och för att göra kronans förnedring j folkets ögon fuilständig, måste en konungamördares son för ett ögonblick lägga sig som en karrikatyrkung i martyrens blodiga säng! — Emellertid låter det ganska väl tänka sig, att den sofisrå man kallar Juliregeringen, föda af gatstenarnes sammanstöt. ännn en tid kan hålla Ssi2 unrnre Tu då