Aftonbladet – 22 maj 1834, sida 1

Kongl. Svea Hof-Rätt har, uti det bekanta Sundbiadtska målet, afslagit Hr Sundbladts besvär öfver Kämnvers-Rättens utslag, som ålagt honom att träda i häkte och der förblifva, intill dess han fullijorde den afbön, som genom Konel. Maj:ts dom var honom förelagd. Endast Hr Hof-Rätts-Rådet Landin var härifrån skiljaktig, och ansåg Kämners-Rsttens beslut icke böra träda i verkställighet, förrän det vore laga kraftvurnet. Emot detta Hof-Rättens utslag har Sundbladt anfört underd. besvär hos Högsta Domstolen, cch dervid såsom bilaga fogat ett svar på den expos af sjelfva det första hufvudmålet, hvilken af Hr Justitie-Rådet Stråle infördes i detta blad. — Den uppmärksamhet saken vunnit, såväl? i egenskap af prejudikat som för den klagandes beligenhet, föranleder oss att följa dess utveckling — till slutet, hvarföre de underd. besvären här nedan ioföras: Stormäkeigste Al ernädigste Konung! Öfver Eders Kongl. tvaj:ts och rikets Högl. Svea Hof-Rätts härjemte i djupaste underdånighet bilagde utslag (Lit. ÅA) vågar jag Iika underdånigt härmedelst anföra besvär. Det alldeles egna och i Sveriges rättegångshäfder hittvils exempellösa förhållande, som inträffar i afseende på den mig ådömda afbön, är hufvudsakliga anledningen hvarföre jag anser mig böra försöka allt, för att fi domslutet derom ändradt. Hvarje i vanliga fall ådömd afbön slutar vanligen den tvist eller anklagelse, som på sådant sätt afgjorts, och har ingen hämmande verkan på rättvisans gång, hvilken. vid ett sådant tillfälle redan nått sitt ändamål — sakens afgörande. I närvarande fall deremot har afbönsåläggandet den uppenbara syftningen att på ett hämmande sätt ingripa i rättvisans gång, eller, som är detsamma, att afskära möjligheten af en ännu opröfvad bevisnings follföljande och af en ännu med ingen dom afgjord klagans bringande till lagligt slut. En afbön, enligt hvars ordalydelse den klagande på förhand skulle förklara att hans klagan vore en smädelse, således olaglig, att han derföre ångrade den; en sådan afbön skulle, vid fullföljden efteråt af samma klagan, ofelbart anföras på vederdelosidan såsom ett redan gjordt återtagande af klagomålet, och åberopas såsonma ett hufvudskäl, icke blott mot detsammas rättvisa, utan till och med emot dess blotta upptagande till pröfning. Attåter, såsom Kämners-Rätten och pluraliteten inom Hof-Rätten, vilja utpressa en dylik förklaring genom fängelse, d. v. s. genom fysiskjt våld, måste för hvar och en, som betraktar frågan rent och fritt från alla korporationsoch personlighets-konsiderationer, lika uppenbart vara detsamma som att låta våld gå för rätt; ty att göra så består just uti att uppställa styrkan och den fysiska öfvermakten såsom en bom cmot bevisningen och den moraliska förmågan. Detta knapphändiga sätt att afsluta besvärliga rättegångar, vanligt under mörka tidehvarf och hos barbariska styrelser, kan omöjligen undgå att betraktas som en skamflack för en mera upplyst tid och för ett statsskick, som kallar sig civiliseradt. Hvad sjelfva afbönens icke juridiska verkan angår, så kunde jag i det afseendet vara trygg; och hade den ingen annan, så skulle jag ej tveka att affägga den. Heder och vanheder äro opinionssaker: att i afseende på dem gifva opinionen en åsyftad riktning, låter endast göra sig genom vederläggningen, som öfvertygar, men icke genom I våldet, som söker förstumma; och den vanära, som å4