Aftonbladet – 20 maj 1834, sida 3

Till de senare dagarnas officiella curiosa, eller hvad vi ville kalla kalejdoskovartliklar i Postoch Inrikestidningen, hör utan tvifvel, att Hr Professoren Geijers underd. afsägelseskrvitt från biskopsförslaget i Karlstad, äfvensom ert svar i handbref, hvarmed Hans Majestät Konungen hedrat H-: Prof., befinnas i nämde blad för förl. Torsdag i spalt på Fransyska och Svenska, precist så, som det vanligen sker med ett fredsfördrag mellan främmande makter. Innehållet af denna korrespondens är för öfrigt visserligen intressant. I synnerhet följande fragment af Hr Professorns bref: Sedan längre tid tillhör jag Upsala universitet. Jag påstår icke, attjag der är oumbärlig; men hvad jag vet, är att detta lärosäte är oumbärligt för mig. Jag kan icke skiljas hvarken ifrån denna ungdom, i hvars omgifning mina bästa år förflutit, eller från de vetenskapliga källor, hvarförutan häfdatecknarens arbete är fruktlöst; och jag nekar ej, att jag eftersträfvar äran att blifva mitt lands häfdatecknare, Om det är förmätet att tro mig vara på min rätta plats, må man då lemna mig denna tio, som en böst; ty det är hon, som ledt mina handlingar, och jag försakar för benne personliga fördelar. Jag fruktär en förändrad verksamhets bana såsom en Jolycka, och den jag har beträdt, synes mig icke böra blifva utan nytta. Det bliv alltid tillfredsställande att känna sin kallelse och eftersträfva ett: så skönt mål som Hr Professor Gejer, och en iycka för historien att få behålla bans verksamhet. Skada att menniskans lifstid är så kort; skulle lika lång tid föregå mellan hvarje del af häfderra, som hittils förflutit innan allmänheten fått se mera än den första, så frukta vi att en eftertid måhända skall mest känna saknaden af, att icke äga någon som med samma forsknivgsförmåga fulländar hvad Hr Professorn begynt. NAR BO öres I ce I A vr or. rr