det oförsynta, brottsliga och förgripliga tillmälen emot Konungens person finnas i min skrift? Naturligtvis tycker han motsatsen; men må han fråga någon förståndigare än han sjelf, i fall han tror att en sådan finnes. Sjelfra min framställning af hvad som skulle inträffa, iden händelse att Konungen fullföljde det system jag antydt, finner Aktor vara ett Moajestätsbrott. Om en sådan smak är i sanning ingenting att säga, annat än att hvar och en har sin, och i sin oskuld tror Hr Pfeffer förmodligen, det en Aktors pligtskyldiga smak måste vara, att finna brott öfverallt, der en förman ålägger honom, att uppvädra dylika. Jag vill likväl icke begå den missaktningen mot Kongl. Hof-Rättens omdöme, att söka bevisa det fullkomligt lagenliga i mitt yttrande, lika litet som i något annat, i skriften förefallande, t. ex. det, att jag beder Hr Justitie-Ombudsmannen söka utröna, om beskattningen af Landsorts-Teatrarne stöder sig på lag eller godtycke, en anhållan, hvilken Hr Justitie-Ombudsmannen, som man selt, på ctt för honom särdeles hedrande sätt, efterkommit, men som Aktor finner innefatta ett Majestätsbrott. De båda uppgifterna, alt Konungen berättigat TeaterDirektionen upptaga ett Statslån, och, till säkerhet för räntan derå, förpanta rummen i Operahuset, äro, enligt Aktors förmenande, också Majestätsbrott. Han lärer dock, när han räknade dem dit, hafva varit illa instruerad, och en nödvändig följd af hans nit mäste blifva, att Kongl. HofRätten, innan kort, till sin icke ringa förvåning, torde nödsakas till Smedjegårdens beredelserum förpassa en annan Majestätsförbrytare, Hans Exellens, Stats-Rädet m. m. Hr Grefve Gustaf Lagerbjelke. De förgripliga uppgifterna äro npemligen hämtade ur nämde Hans Exellens från trycket utgifna Handlingar rörande Kongl. Teatern, och ordalagen: Kongl. Maj:t kopierade derutur. Förrän detta kav ske, måste man likväl hafva Hans Exellens? manuskript i sina händer, ty dess tryckta skrift lärer man förmodligen ha lika liten benägenhet att åtala, som man haft att åtala min. — Jag lärer icke behöfva tillägga, att Konungen visserligen fattat dessa båda beslut, emedan ingen annan kan fatta dem, men att de icke äro Hans personliga gerningar, och att, om de än det vore, äro sådana ingenstädes förbjudna att bedöma celler klandra. Jag kommer nu till ett af de gröfsta Majestätsbrotten, det, öfver hvilket man mest formaliserat sig, nemligen hvad som säges om beskattningen å Landsorts-teatrarne. Det heter der, sidan 25 i den tryckta skriften, att Konungen ålagt de enskilta Tcatrarna skatter under olika vubriker, och att detta strider både emot Grundlagen och den allmänna lagen, som belägger det brott, att lägga skatt och tunga på Konungens undersåter, med icke mindre än dubbel tjufsrätt. Kanhända söker Herr Aktor insinuera, att jag velat göra den Kovgl. personligheten ansvarig för ett brott, som skulle straffas på detta sätt? Om Herr Pfeffer skulle äga en nog hård panna, att framiräda med en dylik insinuation, så vore detta enda skälet för mig, alt, till förökande af min lilla frenologiska kunskap, vilja se honom ännu en gång; ty. en dylik förvridning i iderna hör verkligen till sällsamheterna. Men om en sådan insinuation icke åsyftas, kanhända derföre att den icke vågas, så frågar jag: hvad slags straffbarhet finnes i denna tirad, mer än 1 någon annan af skriften? Jag har talt om de skatter, Konungen pålagt Teatrar och andra offentliga representationer. Om hvilken Konung är här fråga? Täckes Aktor läsa några rader längre ner, så finner han, huru det står: Ar 1780 den 14 Maj utfärdades, under Konungens sakret, ett Cirkulär till Landshöfdingarne, med före-krift, att Teatrar, m. m.? Till Herr Pfeffers upplysning bör jag nämna, att år 1789 hette Konungen i Sverge Gustar lil, och jag misstager mig säkert icke, om jag, i hans namn, frisäger Herr Pfeffer från allt besvär att uppråtthålla helgden åt hans majestät. Det består temligen, Herr Pfeffers hjelp förutan. Jag har; på det anförda stället, velat visa, huru både Regeringsform och allmän Jag ogilla all beskattning, vidtagen af någon annan, än dertill behöriga Statsmukten; och derföre omtalat hvad lagen utsätter för straff a dylika brott. Hade en Konungens Rådgifvare eller StatsSckreterare, före 1809, blifvit tilltalad för ett sådant, så hade han skolat dömas efter denna allmänna lag, och ännu gäller den för hvarje annan embetsman, än Konungens Rådgifvare. För dessa är likväl, sedan är 1810, cn särskilt ansvarighetslag stiftad, hvars 3 för öfverträdelser af Regeringsformen i detta hänseende, stadgar förlust af Embetet, och oskicklighet att vidare nyttjas i Rikets tjenst. Jag råder Herr Aktor att, under handledning af någon i Grundlagarna hemmastadd man, företaga läsningen af nämde 5. Han skall deraf finna, att hon talar om Regeringsformens bokstafliga föreskrift uti 57 5, rörande Rikets Ständers beskattningsält, samt att hon endast undantager Båk-, Bro-, Färjoch andra afeifter af dylik beskaffenhet, hvaraf synes, att beskattningen å Teatrarna svårligen lärer kunna stödjas på någon konstitutronel grund. Att jag icke ensam hyst denna tanka, kan Herr Aktor vidare få imhämta af EkonomiUtskottets protokoller, hvars tredje afdelning, enligt hvad jag hört sägas, gätt ännu längre, och enhälligt beslutat föreslå en anmärkning härom till KonstitutionsUtskottet cmot föredraganden. I fall denna anmärkning göres af Utskottet, eller af någon riksdagsman enskilt, och KonstitutionsUtskottet delar samma åsigt, hvilket icke eller är alldeles omöjligt, så skulle den sällsambeten kunna inträffa, att Konungens samtliga Rådgifvare kunde bli förklarade oskicklige, att vidare nyttjas i Rikets tjenst, för samma haudling, som man hos mig vill göra till ett Majestätsbrott, alt jag omtalat. Men då fråga är, sidan 26, om den senaste beskattning, som blifvit pålagd Teatrarna, hycm tillskrifver jag dem? Genom en händelse råkar jag der nyttja ordet Regering, Det heter nemligen: i auseende till Teatern, har Regeriugen icke ansett sig bunden af Grundlagarna, och längre ner: Det är mig obekant, huruvida någon särskilt författning auktoriserar Regeringen till detta steg. Jag anför icke detta som ett bevis på nämde uttrycks stör