Ekon, Utskottets betänkande, 1 anledning at väckt motion om Biskopsoch Domprost-embetenas indragning, förekom till öfveriäggning. Peter Persson från Kalmare Län vttrade sig skrifteligen: Utskottet anser Biskops-embetena böra bibehållas, först och främst emedan det är enligt med nuvarande regeringssätt, att, då grundlagen föreskrifver en statsreligion, bör det äfven för vården af andliga förvaltningen finnas styresmän, försedda med ett mot vigten af deras verkningskrets svarande anseende i staten. — Detta anseende i staten vill säga rang; ty om den gärd af reel aktning, som gifves åt den enskiltes inre sanna värde, i hvad verkningskrets han är satt, kan här ej vara fråga. Utan att undersöka, huruvida någon gällande författning verkligen nu tillägger Biskoparne, eller Presterskapet i allmänhet, en mot vigten af deras embeten svarande tillräcklig rang, och utan att vilja uppdraga någon teckning af kyrkans förhållande till staten, desto hellre som en sådan ligger utom gränsen af min förmåga, torde jag dock få hemställa om det just är rangen för sina tjenare, hvilken kyrkan behöfver, för att i staten bli upptagen med den vördnad, som vederbör; om ej upplysningens och sanningens representanler kurna och böra medverka att i en högre dager framställa kyrkans stora och värdiga ändamål, utan att, i likhet med de verldsliga chefskap: rna, behöfva au genom någon förordning bestämdt stalsansec nde, För sin så kallade värdighets skull, anser jag visserligen icke kyrkan behöfva prelater, ty hvarje prestman kan i sin krets, genom andra medel, än ett praktfullt imponerande embetes såkallade anseende, söka upprätthålla vördnaden för kyrkans heliga institutioner. Men för inseendet öfver den kyrkliga ordningen inom större eklesiastika distrikt, anser jag, i likhet med Utskottet, Biskoparne vara oumbärliga, och tror detta vara det endga, och ett tillräckligen bevekande, skäl att afstyrka motionen om dessa embetens totala afskaffande. Ett öfverhufvud inom ett visst område behöfves, som granneligen gifver akt, att läran i sin renhet förkunnas af skicklige och nitiske prestmän, samt inviger duglige ämnen till kyrkans tjenst, vakar öfver presterskapets seder, vårdar sig om ungdomens upptuktelse i passande läroanstalter, ofta församlar sitt stifts presterskap och med dem rådgörer om de bästa medlen att, i förhållande till Lidens anda och kraf, befi ämja religionens och upplysningens stora sak. Att en så maktpåliggande öfveruppsigt bör vara i hufvudsaken koncentrerad hos en enda person, som, prydd med utmärkt lärdom, oväld och nit, kan sammanjemka de skiljaktige meningarne såväl bland stiftets presterskap, som i konsistoriet, och med drift utföra sina planer till stiftets bästa, derföre kan väl, så framt man af det större får sluta till det mindre, intet evidentare bevis gilvas, än statsförvaltningen i sin helhet. Och vidkommande namnet DBiskop, så var väl detta, genom katolicismens hierarki, fordom i vårt land vordet mindre välljudande, men det har inom kristenheten, att jag så må säga, urminneshäfd för sig. Redan i församlingens första tider nyttjades denna anspråkslösa titel, som betyder en kyrkans uppsyningsman. Att den, jemte embetet, bör i vår evangeliska församling bibehållas, torde således ej vara tvifvel underkastadt. Jag förbigår den vink, Utskottet gifvit, att Biskoparnes omnämnande i grundlagen skulle göra dessa embetens ändamålsenligare reglering till en konstitutionsfråga. En sådan lagtolkning vore i sanning något väl extensiv. Grundlagen förmår, att Konungen skall till Rilsdagarve kalla Diskoparne, enär sådana embeten förelinnas; men föreskrifver intet om deras antal, lövevilkor m. m., eller ens att de skola existera. De inkomne motionerna, hvilkas förkastande, så vidt de gått ut på att alldeles afskaffa Biskopsembetena, jag visserligen, af anförde skäl, gillar, böra dock, betraktade frin den statsekonomiska synpunkten, ingalunda lemnpas utan all uppmarksamket. Att biskopslönerna äro ganska ojemt fördelade och dessutom något grundeligen tilltagna i vårt fattiga land, behöfver inga bevis. Man har derföre proponerat att öfverflytia dessa embeten på domprostarne. Et sådant förslag är mindre väl betänkt, och oaktadt det i sanning skulle inbringa staten en stor besparing, bör man vär dock i första rummet tillse, att ej afsigten med Biskopsemb-tet blir alldeles förfetad. Domprostarne äro domkyrkoför samb ngarnes pastorer. Åll nu beröfva dessa lörsamlingar en omedelbar omvärd nad af deras kyrko