ve Cronhjelm, företogs derefter. Or Dalman ogillede, att Utskottet afslagit motionen. Fideikommisstiltelse är både 1 moraliskt. och statsekonomiskt afseende förkastlig. Det är våld, att förveka en fader rättighet att dela lika emellan sina barn. En fideikommissarie, som utan annan förmögenhet tillträder en egendom, saknar utväg till förlag, och befioner sig i en svår belägenhet, då Iran ej kan få kredit. Detta vore afhbjelpt, derest han som hypotek finge ge inteckning i fastigheten. Hr ou. Iartmansdor(f deremot försvarade Utskottet och dess utlåtande såsom väl grundadt. Vill man göra Svenska adeln riktigt fattig, så skall fideikommisstillåtelsen alldeles upphäfvas; alla moder från Fiankrike äro ej tjenliga att efterapa, och fideikom missers afskaffande derstädes bör ej blifva nom för hvad man skall göra i Sverge. Jordens ytterliga delning är dessatom uera skadlig än gagnande. Understöd behöfves alitid vid missväxt för uslingar på små jorddelar. De stora egendomarne kunna vara mönster för åkerbruk, och ett stort gods omtalades, som i detta afeeende är ett exempel. Frälsebönderna under de stora, gamla fideskommisserna må väl; deremot är deras tillstånd nselt på sådana gods som ofta ombyta ägare. En tillträdande fidersommissarie saknar ej kredit utan pant, derest han är kand för ordentlighet. Detta visste talaren af-erfarenhet. En föregående skuldsättning skulle verka ofördelaktigt för följande innehafvare. Brist är ingalunda på förtroende; koskursernas mångd visar att detta i allmänhet sträckes för längt. Hypoteksinrättningarne behöfva derföre ej tillitas af en välkänd fideikommissarie. För öfrigt tycktes talaren tillkänvagifva, att någon fidrikommissarie varit intresserad i frågan, och till motionens väckande gifvit anledning. Frib. Ehrenborg instämde i premisserna med Hr Dalman, erinrade att Konungen kan upphäfva fiideikommiss-stiftelser, och ville att penningar mälte kunna upptagas mot inteckning. Detta kan nu också ske medelst Konungens tillåtelse, men den är tillfällig, och beror oftast på hvad slägtivgar afeller tillstyrka. Hvad nu tillfälligtvis kan ske, bör genom lag stadgas att vara tillåtet. Friherre Cederström ogillade också fir v. Hartmansdoirffs åsigt. Egeudomsägarens pamn och person äro samhället likgiltiga, men ej så egendomens vård. Om en fideikommissarie försummar att betala sina skulder, må egendomen utmätas från honom; detta är för samhället icgen förlust, utan en vinst. Fideikommisser finnas flera, tillvackligt stora för att lörsörja flere agare, wen som nu vanvårdas. Detta kan afbjelpas genom en annorlunda beskaffad reglering. Grefve Cronhjelm, anmärkte, att hans motion gått ut derpå, att fidelkommisserne skulle få belänas hos bypoteksinrättningarna, och vär då skulden årligen amorteras, och domaren i orten äger tillse att det sker ordentligt, så är igen avledning att egendomen skall till framtida iaoechafvares förlust blifva för mycket graverad. Stora egendomar aro un ofta i stort förfall, ty den ullträdande fidelkomimissarien saknar kredit, och de gamla vilja ej göra nägra påkostnader, som alltid skulle blifva en förlust för deras öfriga barn. Vill man ha fideikommisser, bör man ställa så tilliatt de krona vårdas; eljest bättre, att rent af afskaffa gem. Fr Dalman anmärkte derefter mot Er v. Hartmansdorff, att hans mening ej var att göra Svenska ade.n fattig; derom må också ingen besvära sig ty det bliv den mer och mer dag för dav. Han hede blott yrkat ett inskrävkt inteckningsbelopp, och detta kunde vinnas genom hypoteksinrättoncarna Grefve Liljeerantz ansåg fideikommi sarien som förvaitare af en gemensam egendom, tillhörande slägten, hvilken den förre ejämå förpanta, emedan detta vore ingrepp 1 ägande rätten. I alla läna der, der ådel finnes, representerar den förmögenheten; men får adelskepet ej avila på fastigheter, så får man en penningeller köpmannaaristokrati, eller och en tidningsaristekrati. När inteckiings beviljande kan komma i fråga, är det derföre rätt att slägten blifver hördz detta skulle upphöra, om, såsom man synes vilja, Ullåtelsen blefve stadgad genom lag, Grefve Cronhjelm förklarade, att mellan de 2 motsatta meninzarra hörde hans till Justemilieu. Han bestred fr v. Hartwmansdo: ls påstående om lällheten att få län, och herättade att de ckamlösaste intriger och bedrägerier öfvades, lör att erhålla intecsningstillåtelser. Detta kunde ofbjelpas genom jaltigheten till sividsättniog, men skyldishet att amortera. Om eljest Ar v. Bartmansdorff trodde, . 1 . fr dan Am Hänt mfl ARSR ba stefar Rn LA Aa