skulle anledningar ej kunde komma att utgå, och deraf skulle en urtima riksdeg med sina kostnader blifva den minst vådliga följden. I afseende på den föreslagna ändringen i ålder för erläggande af mantslspenningar, hade man antagit hvad erfarenheten hade visat, eller att generationen aftagit i styrka, så att en person vid 15 år nu ej kan anses vara arbetsför. Hr Halling understödde Hr Ekermans mening, hämtade ytterligare stöd deraf, att författningarne om mantalspenningarne blifvit utfärdade med Konungens sanktion; äfven ansåg han tydligt, att någon del af den kamerala lagstiftn ngen dermed ägde sammanhang. Ej heller kunde talaren finna, att 57 Sn vore för nära tvädd genom ifrågavarande sanktion, som han snarare ville kalla öfverensstämmelse mellan Konungs och Ständers beslut. Detta i afseende på principen; hvad sjelfva saken beträffade, trodde han den ifrågasatta minskningen ej komma att blifva så betydlig, då många, för särskilta omständigheter, hefriats från denna afgifts erläggande, åtminstone det första eller 16:de året. Han önskade att utgörandet af mantalsoch skyddsafgifterne måtte vidtaga vid samma ålder, med tillkännagifvande att Bevillnings-Utskottet föreslagit, att den senare afgiften ej skulle börja förr än vid 18:de året. Ar Arnberg: Att de ordinarie inkomsterne uteiorde g SJ det pekuniära stödet för hela samhällsskicket, och således, i följd af avalogien, ej utan båda Statsmaktexznes begifvande kunde förändras. Om tiden för mantalspenningarnes erläggande, var han af Hr Wijks mening. Hr IVern kunde ej finna sin mening vederlagd af det föregående talarne anfört. Grundlagen föreskrilver ej, huru grundskatterne skola stiftas, men väl huru de skola beräknas. 57 fn står ati Reg.-Formen som en grundsats för hela vår beskattning; och så länge den står der, och ej af andra Sf. är motsagd, kunde talaren ej medgifva att den fick förbise. Förra tiders praxis fick ej tagas till 2rund för upphäfvande af grundlagsstadganden. Uti beskattningsrättigheten låg den enda verkliga konstitutionela garanti Stän-: derna äga. Herr Peti8 hade yttrat, att det ingenting kunde betyda att för en gång deruti göra ett undantag; men: talaren trodde deremot, att det vore bättre att på en gång bortskänka alla kenstitutionela rättigheter, än att småningom insnärja sig uti ett förhållande, hvarifrån blott en våldsam skakning kunde återföra. Om man vill erkänna den satsen, att grundskatterne ej kunna förändras, erkänner man också omöjligheten att någonsin komma till något bättre i den vägen. Talaren siutade med att förklara, det han ej kunde inse annat än att 57 S. här var den enda tillämpliga, och begärde proposition om bifall eller afslag till den del at Utlåtandet, som hade afseende på principfrågan. — Hr Olbers ansåg beskattningsrätten ej kunna utsträckas till grundskatterne, och förenade sig deruti med fr Ekerman och Santesson; men mantalspenningarne önskade han måtte utgå hädanefter som hittills. — Hr Lundgren instämde med Hrr Ekerman och Santesson. — Äfven Hr IVinberg, med tillägg att han ansett sig bunden, af Konstitutions-Utskottets yttrande vid förra Riksdagen rörande Salpetergärden: det vore detta Utskott som ägde förklara våra grundlagar. — Hr Santesson: att Ständerne, alltsedan år 1809, ej satt ifråga att icke underställa sådane beslut som detta Kongl. Maj:ts sanktion; var för öfrigt öfvertygad, att, då Ständerne framställa någon önskan angående nedsättning i skatterne, Kongl. Maj:t säkerligen dervrå fäster afseende. — Hr Petre: Hr Wern hade yttrat, att praxis icke borde få åberopas såsom regel för grundlagstillämpning, hvaremot Fr Santesson förmenat, att sådant vore jämpligt, och jemväl hade man åberopat KonstitutionsUtskottets af Talaren förut citerade beslut vid försa Riksdagen. Talaren bad att få nyttja Hr Weerns nyssvämde yttrande, såsom ytterligare skäl för sin tanka, att ingen våda för framtiden kunde ligga deruti, att Rikets Ständer nu, med afseende på tidens och ocmständigheternes kraf och grundlagsparagrafers inbördes stridighet, besluta den af Statsutskottet ifrågasatta underställning, i ändamål att unrdanrödja det eljest efter all sanvolikhet inträffande binder för borttagande af det högst förhatliga Nummerlotteriet.. Beträffande mantalspenning: rne ville talaren, då han icke erfarit att någon annan derom ordat, upplysa, att Statsutskoltet för sitt tillstyrkande i detta hänseende förnämligast kämtat skäl af Bonde-Ståndets enhälliga önskan och af den föreställnino. att