Aftonbladet – 3 maj 1834, sida 1

teens alla Herrar Ledamöter, hvilka kunna betrakta frågan utur en ifrån min olika synpunkt, som jag ödmjukligen anhåller om benägen uppmärksamhet till det som kan sägas för nämde tolagsrättighets bibehållande, både med afseende å klok Statshushållning och sträng rättvisa. Uii en tid, då man i allmänhet erkänner nyttan af municipala inrättningar och styrelser, synes det besynnerligt, om sådana skulle kunna anses skadliga ensamt med afseende på städerna, hvilka ifrån början dock kanske lemnat just grunden för sådana styrelsers bedömande. Orsaken dertill bör då ej kunna sökas annat än i en bestämd erfarenhet af städernas illa använda municipalstyrelsemakt. Men om en sådan erfarenhet äfven verkligen skulle existera för några få städer, så torde väl sådant mera böra anses såsom undantag från en annars god regel, och på lagenligt sätt rättas, än verka till hela den nyttiga regelns upphäfvande. Man säger kanske, att städernas Municipalstyrelse må få qvarstå, ehuru Tolagsrättigheten borttages. Dessförinnan bör man dock ihågkomma, att den municipala, likasom all annan styrelse, verkar ej det goda genom deg benämning man behagar gifva den, utan genom den anda, som styrer dess medlemmar. Såsom ett oeftergifligt vilkor för denna goda och verkande andas skapande och bibehållande, stå i främsta rummet medlen för dess verksamhets utförande. Ibland dessa medel åter måste väl såsom hufvudsakligast betraktas vissa bestämda rättigheter, som, emot andra ålagde skyldigheters uppfyllande, aldrig kunna, utan styrelsens eget begifvande, den fråntagas. Ty, utan öfvertygelse om rättigheter, gör mån sig aldrig full reda för pligter. Man synes färdig att föreslå utbyte af dessa rättigheter emot skadeersättning i penningar, efter hvad som bäst derom ackorderas kan. Följden blefve i sådant fall, att ett iika ackord snart nog fick göras om pligterna. Och emellertid hade de fria rättsinta medlemmarne af styrelserne lemnat dessa ackordsinrättningar, som ej vidare behöfva annat än vinningslystna entreprenörer, . Man har gjort sifferberäkningar öfver den nytta Sverges stapelstäder tillskynda landet, och kommit till den aritmetiskt säkra slutsats, att de göra allsingen sådan; ty den inkomst de uppbära genom afgitter lagda pa handeln stiger till högre belopp än den bevillning de erlägga till staten. En och annan har ganska konseqvent påstålt, att de skyldigheter, som nu åligga städerne, kunna derföre gerna öfvertagas af staten, emot återtagarde af de städerne j donerade inkomster. Ingen borgare, som ville ensamt betrakta sin penningefördel, skulle underlåta, att till en sådan proposition svara ett rätt tacksamt Ja!;z ty oaktadt den genom siffrorna sig visande stora fördel hans stad åtnjutit, vet han dock att han varit nödsakad, till stadens upprätthållande och dess alla skyldigheters uppfyllande, utgifva ett direkt årligt penningetillskott, ofta öfverstigande hans bevillning till Kongl. Majestät och Kronan. Ett sådant resultat synas också de regeringar, som donerat inkomster till städerna, hafva förutsett, då intet sådant privilegium blifvit lemoadt, utan med uttrycklig föreskrift, att hvad som ändock kunde brista för stådsbehofvens fyllande skulle ovilkorligen å invånarne taxeras. — Den tiden trodde man förmodligen, att om den ålagda skyldighetens uppfyllande lemnades åt den, som äfven vore pligtig fylla bristen emellan anslaget och behofvet, så skulle derigenom skapas en omtanka och ett intresse, som möjligen kunde framkalla lyckligare resultater än den helt enkelt lejda arbetaren förmår åstadkomma. Och jag kan ej neka, att jag ju ännu är af alldeles samma tanka. Jag anser det derföre förenligt med en ålok statshushållning att städernes municipalstyrelse fortfar, och att deras rättigbet noga vårdas; hvaremot jag skall vara den ifrigaste till att yrka på en strång tillsyn öfver, att de städerne i privilegier ålagde skyldigheter samvetsgrant uppfyllas. Man har velat af benämningen Tolag bevisa, att denna afgift egentligen innefattar en tillökning i tul), och att den säledes aldrig bort med rätta iogå till städerna utan till staten. Om biotta benämningar lönar det sällan mödan att strida; men det synes dock böraf, att det kanske varit lyckligare för städerna, om denna deras inkomst fått namn af stadsafcift, ty I sådan händelse hade det varit temmeligen svårt att bestrida densamma, då man troligen förgätves får söka efter någon sjöstad i hela Europa, cer tj dylik afgift uppbures, för24 I a ak Ada Mm oas