Aftonbladet – 2 maj 1834, sida 1

egna produkter har detta senare åren hållit sig jemt, och för befästande devaf är silfverutvexlingen icke i behof att påskyndas. Men för att utan för låvgt dröjsmål blifva derpå betänkt, äfven med en mindre stor reel fond, skulle för mig vigtigaste driffjedern vara, att söka förekomma ej blott all framtida tvekan om Rikets Ständers föresats, att uppfylla myntbestämningslagen, utan äfven aila vinglerier och bemödanden att oskäligen uppduifva vexelkursen utöfver den jemna ståndpunkt och hållning den bör äga, till stöd för näringarues bedrifvande och för de Privat-Bankbolag ellev Hypoteksföreningar, som till penningerörelsens underlättande ämna att upkomma. Detta mål kan med nuvarande silfvertillgång, och så vida Rikets Ständer vilja ändra dess fastställda proportion till sedelstocken, efter min tanke, utan äfventyrliga följder, endast uppnås, om man tillät, att innan den allmänna realisationen, en föregående utvexling af silfver till viss kurs finge på vissa terminer vara medgifven. I sådant afseende ville jag föreslå det stadgande, att ifrån och med den 2 Januari 1835 utvexling af silfvermynt finge i Banken börja efter nutidens vexelkurs, 136 sk. för Rdr silfver, ehvad kursen då är högre eller lägre, och att dermed finge fortfara intill Juni månads slut, men att utvexlingen fortginge ifrån Juli månads början till lägre kurs, eller 132 sk. för 1 Rdr silfver, samt att dermed fortsattes intill årets slut, då i och med den 2 Januari 1836 realisation finge taga sin början och orubbligen ; fortsättas efter myntbestämningsgrunden 128 sk. på Riksdalerna. Blefve detta antaget förutser iag deraf de förmåner: att heia allmänheten insåg en bestämdt fortgående utveckling af Bankens affärer till det mål, dit den syftar; att under skeppningen inga skakningår i handeln inträffa; att i anseende till både den högre kursen och vissheten, att vexlingen till lägre kurs framdeles vore tillåten, Bankens tillgångar från början icke så mycket anlitades; att vinglerier . med vexelkursen upphörde; att Banken under tiden häde tillfälle genom inköp för sina dertill afsatta : medel obemärkt färstärka sin reela fond; att frukterna af nu varande Riksmöte hunne, innan alimänna realisation, utöfva ett för densamma nyttigt inflytande; att aila medborgareklasser, upplyste om Riksdagsbeslutens grunder och åsyftningar i financiela frågor såväl genom tryckfriheten som hemkommande Representanter, finge hvar i sin ort bereda sig uppå och ställa sina affärer efter den riktning allmänna penningeregleringen erhållit, hvarigenom en gemensam belåtenhet för alla intressen sannolikt skulle uppkomma. Hr Falhem ansåg den silfverfond Banken för närvarande äger till utvexling vara högst otillräcklig, då, med afdrag ifrån dess effektiva belopp af den summa af 2 till 5, som skall oanlitad alitid befipnas i Bankens hvalf, det återstående till utvexling befintliga silfverbeloppet lärer utgöra på hvarje, inom vårt samhälle befintlig individ, ungefär en Rdr specie; en obetydlighet mer eller mindre som besynnerligt nog beror på hvars och ens individuella åsigt vid beräknandet af den utelöpande sedeistockens belopp. Det framställde sig förihonom, som :den mindre rörelsen inom landet, eller den, som nu Bedrifves med smärre Bankosedlar, hufvudsakligen kommer att baseras på silfver. Det synes äfven sannolikt, att det belopp af de förra, som nu finnes utelöpande, eller cirka 17 millioner, snarligen skall bereda sig väg till Bankoluckan, och Fullmäktige skulle di nödgas använda de medel för Bankens upprätthållande, som blifvit dem medgifne, hvaivid väl i första rummet det på utländsk ort öppnade kreditivet skall begagnas, hvars otillräcklighet dock visar sig vid jemförelsen emellan silfverfonden och den utelöpande småsedelstocken; dernäst kom i ordningen, att upptaga lån mot bypotek af Bankens grundfond, Riksgälds-Kontorets ebligationer; men outredt torde det ännu vara, huruvida dessa obligationer ej varit beböfliga såsom hypotek för det på utländsk ort öppnade kreditivet, och, med antagande deraf, återstår då till silfverutvexlingens upprätthållande endast den för Bankens bestånd visserligen kraftigaste, men för hela landet måhända vådligaste åtgärden, nemligen utlåningens inställande, hvars vådor förmodligen ej behöfva upprepas, endast, som nu sker, antydas. När han lemnade sin röst för detta prerogativ, trodde han ej, att sannolikheten för dess så snara begagnande, eller att det nödfall, som i Utskettets Betänkande finnes anmärkt, skulle vara a. Ara a 1 om 19 TV a. 2? 1 a mA LL