Aftonbladet – 28 april 1834, sida 1

lag5as iran LIC nDOSanDaUuSs Stliit, Iiladttic otid ild ICE HllOUsands domkyrka. Stats-Utskottet hade ullstyrkt motionen; för bifall dertill talade nu, utom motionären, Brr Nibelius, Bergqvist, Lindahl, Björkman, Luth, Nordin, af Wingård och Edvall, samt emot förslaget Hrr Mittag, P. G. Svedelius, Lundblad, Ruus och Grubbe. Debatten hvälfde sig omkring frågan, huruvida besittningen af domkyrkotunnorna vore af privilegiinatur eller att betrakta som ett statsanslagz; hvar vid tvisten i synnerhet lifligt fördes emellan Prostarne Mittag och Lindahl ötser den frågan, huruvida man vore berättigad att taga från den rike och gifva åt den fattige. En af talarne ville anse Upsala Domkyrka som en rikskyrka, hvaremot åter invändes, att i sådant fall skulle alla stift bidraga till henne, och Prosten Edvall erinrade att under katolska tiden Petri kyrka i Rom uppbar en skatt öfver hela verlden, under namn af St. Petri penning. Sedan den upphört, stod kyrkan dock qvar lika vacker, emedan man nu hittat på att bättre använda medlen, Biskop Faxe ansög hela saken som en rältsfråga, hbvilken ej tillhörde Stänvderna. Slutligen voterades och betänkandet bifölls med 26 röster mot 23, mot hvilket Biskoparne Faxe och Thyselius, samt Domprosten Heurin och Prosten Mittag reserverade sig. Prosten Risberg uppläste ett memorial, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition om eftergift och mildrad afbetalning för Westerbottens innevånare uti deras spanmålsundsättningsskulder. Han anhöll att Ständerne ville lemna bifall till den Kongl. proosition, och, om möjligt vore, lemna af nödvändigheten påkallade bättre vilkor, än dem Kgl. Maj:t föreslagit. BorgaresStåndets plenum d. 24 April. Allmänna Besvärsoch Ekop.-Utskottets utlåtande N:o 30, i anledning af Hr Petreös motion om att Förvaltningen af sjöärenderne måtte upplösas och dess göromål till Kongl. KrigsKollegium öfverflyttas, hvilket Utskottet afstyrkt, återremitterades, på grund af deremot gjorde anmärkningar af Arr Petre, Holm, Halling och Ekerman. Till de tre förstnämde Talarnes sakrika anföranden vid detta tillfälle, skola vi, sedan protokollet blifvit justeradt, återkomma, så mycket hellre, som alla frågor om förenkling i administrationen påkalla största uppmärksamhet. — Hr Ekerman upplyste till stöd för motionen, att flottan en längre tid af Gustaf den 3:djes regering sorterat under KrigsKollegium. Uti afgifvet betänkande N:o 25 hade Lagutskottet, i anledning af en derem väckt motion, tillstyrkt utfärdande af en författning, hvarigenom skulle förordnas, att stadgandet uti Kongl. Förordn, den 13 Juni 1800, angående 10 års preskriptionstid för fordringar, äfven borde tillämpas å sådane fordringar, som genom dom eller utslag blifvit fastställde; men, i afseende på en annan del af samma motion, ej kunnat biträda det deruti gjorda yrkande, att derest verkställighet af laga kraft vunnet utslag genom Exekutorns vållande fördröjdes öfver 10 år från den dag ansökningen derom gjordes, gäldenären skulle vara fri från krafvet. — I anledning af detta betänkande uppstod en vidlyftig och underhållande diskussion. Hrr Höök, Rubin och Olbers yrkade återremiss, af det skäl, att de ansågo grunderne för stadgandet om preskriptionstid för fordringar, uti 1800 års förordning, vara hämtade från billigt afseende å svårigheten för gäldenär att efter en längre tids förlopp freda sig för ett orättmätigt krafs; men som det ej längre vore fråga om bevisning, sedan en fordran genom dom eller utslag blifvit fastställd, ansågo talarne någon preskription för så beskaffade fordringar ej böra tillämpas. — Ur samma synpunkt yrkade Hr Egnell afslag å betänkandet. — Af denna mening var äfven Hr Helsingrus; men ville, att i kändelse den ifrågavarande preskriptionen skulle blifva gällande, åtminstone ett undantag målte göras för konkurser, i hvilka mål dom ofta föll efter ett a två års förlopp från deras början, men sedermera långt öfver 10 år kunde å!gå, innan massan fullkomligen blef utredde: det nu föreslagna stadgandet skulle då, efter talarens förmenande, för mången kunna medföra elt oskyldigt lidande, då personer kunde tro alt de, genom bevakande af sina fordringar, jakttagit sin rätt, men sedermera, efter det 10 år förflutit, utan att massan hunnit utredas, de genom uraktlåtenhet att inför domstol anmäla fordringarpe gå miste om dem. — Hr Järn: Ju mera man gynnar gäldenärer på borgenärers bekostnad, ju mera 1 ES a a 1 MR Tea csfus anar aranda cta dt