Aftonbladet – 26 april 1834, sida 1

i förskott för afgiften betydde föga. Fördelarna af förslagets antagande övervägde vida olägenheterna af denna pålaga. Till något nytt tullsystems införande ledde det ej heller. Denna accis torde ej heller anses som en förmån endast för hufvudstaden utan för hela riket. Hufvudstaden borde ej sättas i bredd med småstäderna, och de uppoflffringar, som gjordes på den förra, voro gjorda af hela riket, ty de byggnader, hvartill medlen skulle användas, voro ej Stockholms enskilta utan rikets: såsom ett nationalmuseum, ett riksarkif; slussarne gagnade också ej blott Stockholm. Näringarne i Stockholm äro dessutom så högt beskattade, att de ej tåla mera för nämde ändamål. Äfven föreslogs att Bränvinsutminuteringsrätten 1 Stockholm måtte utarrenderas. Friherre Ehrenborg yrkade också återremiss; ty Utskottets skäl tör afslaget voro ej tillfredsställande; pröfvade derefter ändamålen hvartill pålagan borde användas, och fann dem ej blott vara Stockholms utan Rikets, m. m. Frih. Boije ville ånyo ha åtterremiss, ty Utskottet finge då anledning att nogare betrakta frågan och ändra sig; utvecklade för öfrigt ytterligare hvad redan är anfördt, nemligen:s att de arbeten som åsyftades att tillvägabringa genom pålagan, vore ej till gagn ensamt för Stockholm utan för hela riket. Grefve Fersen utvecklade angelägenheten af bygnaderna. Ett nationalmuseum vore högst nödigt; de saker som borde finnas der, voro nu skingrade och kringströdda på flere ställen, en del i slottet, en del på andra ställen; och de flesta voro blottställda för att af bristande vård förstöras; men ehuru riktigt allt detta vore, hörde dock dessa frågor ej till Beviliningsutskottets pröfnicg, ty det kunde ej ingå i undersökning om behöfligheten af byggnaderna, men denna pröfning tillkomme ett annat Utskott, till hvilket frågan således hörde i första hand. — Friherre Kantzou tillstyrkte bifall å betänkandet, emedan staden ej behöfver inkomsten m. m., hvilket han utvecklade; men hvarför vi ej närmare kunna redogöra, emedan vi ej fattade det. Såsom replik å föregående talares yttrande, anmärkte likväl Frih. Boije, att han ej ville ingå i någon granskning af grundsatser. Pålagans erläggande vid tullen betydde ingenting för producenterna, och detta folk skulle således nog ej klaga öfver skatten; det folket iter, som befinner sig på Stockholms krogar, behöfver man ej göra afseende på. Om skatten kommer att falla dem oläglig, och fördyra suparna, så mycket bättre. Lagbrott behöfver man ej frukta genom accisens utgående; uppbörden vore sä ringa, alt ingen för afgiftens skull kunde frestas till försnillning. Stockholm har dessutom redan bevakning vid tullarna, hvarföre uppbörden ej skulle förorsaka några nya kostnader. Hr Rosenblad, Bernh., ansåg accisen behöflig för Stockholms kommunala utgifter; tolagsafgiften utginge äfven till sådant ändamål; indirekta beskattningar vore dessutom mera gagnande än direkta. Nu började frågan vända sig kring hvilket beskattningssystem är tjenligast: det direkta eller indirekta. Hr Cederschöld förklarade, att om alla, både stadens och statens, behof kunde fyllas genom bränvinsskatt, måtte det gerna ske. Åccis vore dock en orimlig afgift, betungande i synnerhet för den fattige. Accisen förskjutes af producenten, men återfås ej, utan det är minutören som får honom af konsumenten, ty blott när brist är på varan, kan producenten bestämma priset och dertill lägga accisen, men när öfverflöd är måste han nöja sig med hvad bjudes och får då ej accisafgiften godtgjord. Friherre Hamilton, Hugo, ansåg ej accisen förhatlig, ty den träffade aila lika, och vore genom sin jemna fördelning således tryckande. Direkta skatterna äro i Sverge högre än i något annat land. Man bör häri söka tillvägabringa en förändring. Genom indirekta skatter på njute ningar undgår man dem på nödvändighetsvaror; man borde börja med försök att inkomma på den indirekta beskattningen. Yrkade dock, om vi fattade rätt, att afgiften bör iogå till staten, emedan de byggnader, om hvilka fråga vore, borde ske för statens räkning, och de tillgångar, som möjligtvis kunde fås för detta ändamål, borde ej lemnas obegagnade, helst som Sverge på sådana publika byggnader har större brist, än tll och med det fattigare Danmark. En jJemförelse anställdes derefter mellan byggnaderna i hvad ordning de borde företagas, och föreslog då i första rummet ett nationalmuseum, derefter en Riksarkifsbyggnad,och sedan slussarnes ombyggnad, tyde nuvarande kunde ännu i mu 8noa 2r äva bestånd. Friherre Boije återkom på