Aftonbladet – 23 april 1834, sida 1

I Staten fick taga deras hus. — De 10,0v0 Rdr som erhållits till gatuomliggning, hade ej för värvarande generation medfört något gagn, fastäv Stadens omläggning 1 nya qvarter kunde vara nyttigt för framiden. Talaren hoppades att Städernes representanter, af hvilka ingen kunde veta, huruvida ej den stad, der han hade sitt hem, i detta ögonblick undergått samma olycka som Borås ome gånger fått lida, måtte behjerta deuna stads öde, som mera än någon annans vore ömkansvärdt, och i detta hopp ville talaren till dem öfverlemna frågans afsörande. För ytterligare utveckling af ämnet upplaste han en skriftlig framställniog, deruti bland avnnat upptages att stadens ordivarie skatter uppgå tull 14,857 Rdr. — Br Rubin androg, att staden vid sista Riksdag huagnades med fleve förmåner, som hade för ändamål, att bereda dess upphjelpande efter de undergångne eidskadorna. Den kuude ej nu befinna sig i säm:e vilkor än då; tvertom vore den uti en ständigt tilltagande välmåga. Om det nu för densamma vore en omöjlighet att uppfylla de vilkor, hvarunder den begärt och upptagit lånet, så vore detta ett stöd för den satsen, att detta lån blifvit sökt i hopp att få det afskrifvet. Ett sådavt prejudikat kunde blifva farligt för framtiden. Talaren kunde således ej biträda Utskottets åsigt, utan ville förena sig med reservauterne. — Hr Baath: att fortsätta det afskrifningssystem, som, sedan någon tid, likasom hör till orduinzen för dagen kunde talaren ej annat än anse för högst vådligt. Åf Statsutskottets tablås öfver Riksgäldskontorets ställning, hade men sett en brist uti Riksgäldskontorets tillgångar af vida mera än 4 millioner Rdr; och helt kort derefter finner man dock Utskottet tillstyrkt ytterligare afskrvifningar: härvid framställer sig otvunget den frågan: skall då ej någon gräns kunna sättas för dessa afskrifoingar? Af dessa anledningar ansåg talaren sig ej kunna tillstyrka någon eftergift för Borås af de som lån undfångne 10,000 Bdr, men yrkade återremiss och föreslog, för vinnande af lindring, att medlen räntefritt måtte få begagnas till 1839 års slut, och att räntan å de till enskilte utlänte 6o,000 Rdr måtte nedsättas till 3 proc. äfvensom att kapitalafbetalningarne måtte minskas till beloppet. Utan att i öfrigt vilja yttra sig öfver hvad Hr Rydin anfört, önskade blott talaren få upplyst, huruvida ej bland stadens ordinarie skatter, älven afbetalningar å lånen äro inbegripne. — Hr Höök talade äfven emot afskiifning, hvartill han ej ansåg stärderne lagligen berättigade, mena tillstyrkte dock nedsättning i räntan och lindrigare betalningsvilkor. — Hr Halling uppläste ett skriftligt anförande. Talaren faun i flere afseenden vådligt att rubba de vilkor, under hvilka lånet blifvit upptaget, hvilket till och med kunde vara menligt för Riksgälds-Kontorets kredi!; deremot ansåg ban det vara Ständerne vårdigt att mildra ränteoch kapitalinbetalnivgarve, och föreslog att, intill nästa Riksdag, ej annat än ränteinbetalvivgar böra konrma i fråga: att med kapittalafbetalningar må lemnas anstånd till år 1842, och att derefter 8 procent inbetalas, hvaraf 5 proc. som ränta och 3 proc. som afbetalning å kapitalet. — Hr Forssberg kunde ej tillstyrka någon afskrifning; — begärde återremiss och föreslog lindring i återbetalningsvilkoren. — Hr ZZolm ansåg det vara en för staten vådlig vana att bevilja afskrifningar; detta kunde blifva ett medel, att på obehörig väg erhålla anslag, som ej på annat sätt kunde åtkommas. Då det ej vorv ådagalagdt, att staden Borås nu vore oförmögen att betala, hvilke: först efter betainiogstidens förlopp kunde utrönas; så kunde talaren ej tillstyrka afskrifning af hvarken Ränteeller kapitalbelopp, men ville medgifva nedsättnrin uti de årliga afbetalningarne och yrkade af sådan orsak återremiss. — Hr ZVinberg hemstälide till motionären, huruvida ban ej ville förena sig med honom om bifall tull Betänkandet, hvars motiver ban utvecklade och som han fann grundadt på biliighet. — Hr Santesson förklarade att han inom Utskottet biträdt det ifrågavarande beslute!. Gatuoch plar-anlaggningen hade talaren ansett vara af allmännare egenskap, och du före bifallit att de dertill använde medel måtte afskrifvas, äfvensom att rävtsn mälte nedsättas för lånet till publike bygnader. En återremiss trodde han snarare kunna verka till skada än gagn för staden, men i händelse heslut derom fattedes, ansåg han sig ej kunna tillstyrka anvan ändring i Utskottets Betänkande, än att kapitalafbetainingarne minskades från 10 till 5 prce. ärligen. — Hr Arnberg förklarade det han