Hatt OIVET III ge Utom denna anmärkning hafva vi ännu en annan, som gemensamt angår såväl Frih. Kanotzons oh Hr Montgomeries förslager, som en del af den nuvarande redakt:onen af 72 S, hvilken de i dessa förslager bibehållit. Om det nemligen måste antagas, att allt mynt, som i läneden skall blifsa beståndande, mäst: äga silt åsatta värde i sjelfva den metall hvaraf det består, och således endast är en öfverallt antagen, gångbar bytesvara, så måste det afven vara ett vilkor för den allmänna rörelsens och kreditens säkerhel: att inzen genom en lag kan tvinges ett emot sin vilja emottaga såsom mynt någonting anna!, än det som äger ett sådant varuvärde. Att genom lag åläsga den enskilte eller embetsmaunen att i löner eller liqvider för silfvers elier sulds värde uppbära sedlar, som endast ipnefatta skuldförbindelser att betala en viss qvantitet af den öfverallt givabara bytesvaraa sufver eller guld, är i sig sjelf lika rättssidrigt, som det kunde kailas orättvist, att af detta våld på den fria viljan tillskapa ett monopolium för statens bankinrättning, som styres af en icke ansvarig statsmakt. Utan att vu ytterligare vtveckla denaa åsigt, som nat torligtvis för drade en viss förslutiohet vid den praktiska verkställigheten, iotilldess realisationen hunnit tul föllt bestånd, bör hvar och en spart fiona, att man här äger vycken till all ocrklig garanti och ansvarighet; ty. om ingen genom lagens våld kunde trugas att tasa en sedel för högre värde än den äger, så blefve statsmakterna också nogsamt angelägne ati ej försämra sedlarne, emedans Tret j sådant fall genast uttoges och vexelrörelsen afsteadnvade. Allmänna förtvovudet blefve då på semma gång den basisy på hvilken bankoselarnas cirkulation komme att grunda sis, och keotrollen emot missbrulen. Följande yttrande i Bonde-St4 af en motion af Rikslagsmannyn i häfvande af qvinnornas arfsratt i Wär skal! säkert lösas med iotresse, synnerhet om uppHärad, sntet deraf, som refirevar sig till en hitills mindre kävd händelse under förra Hiksd Den motior, som sista plevidag väcktes af den hedervärda iedamoten af detta stånd, Nils Iosulin, rörarde upphåfvandet af den i Allbo, Kiunevalas, Norrvidinge, honga och Up pvidinge Härsde av gäl lande arfsrätt, är i flere afscenden så märkvärdig, att jag anser mig tvungen dervid göra några påmiunelser, hvilka jag anbåller må få åtfölja Insnlins motion, i händelse, det bedervärda Ståndet skulle bevilja remiss deraf till Lagutskottet. Den arfdelnineslag, hvarom här är fråga, har det gamla såkallade Wärendslandet, innefattande de fem ofvannämde Häraderve, orubbadt tillgodonjutit allt sedan 12503; och af historien är det kändt, att Småländska qvinnor, Wärendslandets innebyggares mödrar, fordom på ett utmärkt sätt, genom fiendens fördrifvande, under det deras männer och söver voro frånvarande, gjort sig förtjenta till den förmånsrätt, som blifvit dem tillerkänd, ett hustru skall giltas till hälften i bondes bo, och dotter åtnjuta lika arfslott med sor, Denna förmånsrätt förfördelar ingen; den är et skört, ett tacksamt minne, för samtida och efterkommande, af den sjelfständighet, det frihetssinne och det mod, som iifvat Svenska qvinnokönet, då fråga varit, att med uppoilring af sjelfva lifvet, förjaga fienden från Rikets landamären. — Nils Insulin tyckes icke vara någon älskare af minnen, som väcka den fosterländska känslan. — I detta afseende tänkte 1772 års Ständer icke lika med honom, då de os Nonungen i underdänighet avhödlo, att de fem derna måtie blifva bibehållna vid deras ursamla privilegium. — Icke heller tänste honurg Gustaf lil lika med honom, då han i nåder för ever dbaa tider den 26 Juni 1772 gillade och stadfästade Wärends Härads arfsrätt. Såsom ombud för treune af de ou ifrågavarande Härader, mäste jag finna det dubbelt besynnerligt, ait Insnlio, fer om väckandet af en molion, som ren gen irau:eslutarde rörer Weärendslanvdet, Hikasom npohaft sig till ombud. — Med uppmärksambeien oaflåtigt fästad pi alt bvad sö im kan bidraga till det adlmänsas båtnad, skall jog aldrig nraktluta, att vid Riksdocen bevaka mina sommiteniers enshuta fördelar, då de låta förena sig med det allmännas, och jag fvikallar deriöre I Insun fån all vård om mira kommittenters särskilta intressen. Ait Insviin här upptridt sisom e antagorist må gvinnokörvet är för öfrigt så mycket mera