sin vilja, sitt beslut. De äro i laglig ordning ut färdade, men kunna möjligtvis därföre icke vara lagliga. I Eders Maj:ts StatsRåd, kunna hbandlinpgar vidtagas, så uppenbart stridiga mot både grundlag och allmän lag, att den offentliga åklagaremakten derföre kan finna sig föranlåten, att äska det högsta ansvar, och att de af behörig domstol kunna beläggas med sådant. Utan tvifvel har Konvungen vidtagit dem, ty eljest kunde de icke ske, då Konungen lefver, är myndig, frisk och hemmavarande. Men Konungen är ej ansvarig. fans gerningar, det vill här såga, hans underskrift å beslutet, till och med hans uttryckhet förklarade vilja kan aldrig bli föremål för åtalet. Detta träffar däremot ovilkorligen hans Rådgifvare och kontrasignanter, som kunna dömas till förlust af Lif, frihet eller embeten, för samma sak, hvari Konuogens namn icke ens fir nämnas eller hans person åtalas. I närvarande stund äro åtminstone 2:ne Kongliga beslut, af ett Rikets Ständers ntskott, hänvisade till konstitutionsutskottet, såsom anledning till anmärkning mot föredraganden. Är då statsutskottets åsigt af beslutens grundlagsvidrighet ett lasteligt tal mot Eders Maj:ts person? Denna princip är grunden för vårt närvarande samhällsskick, är den, hvarförutan ingen grundlag skulle finnas, och Sverge ej vara ett konstitutionelt land. Att vilja uphä!va der, att vilja göra Eders Maj:t ansvarig för en från Konungen utgången offeatlig handling, att vilja sålunda fiitaga de verkligt ansvarige Rådpgifvarne, är att uppbäfva den konstitut onella grundvalen för vår sarafundsordniog. Detta sker, när man vågar insinuera, att om Eders Maj:ts person är lasteligen taladt eller skrifvet, då man talar eliter akisfver om en Regceringså!gärd, som man mer eller mindre gillar. Konungens Majestät är då angvipet, när man vill neddraga statschefens personlighet ända till, ja, under dess rådgifvares, hvilka naturl ste bli fria från det n och undgå det ker skjuta på H klar len sö rv, Som men den höga tudividualitet, talet, och som hvarje från sjelfva klandret. er som lagen fritager ifrån arr ho vensk mans bjerta fritager rt med förvåning höra, att , detta mot förnuft och grundblifvit gjordt i den emot mig IEders Mapt skoll anställda rättegår Jag torde ej behöfva mer, än nämna detta för att förmå Eders Maj:t oet. gilla d om en ens behöfva tlligga, att res, till folxombuden gjorda dj rärder, dem han anser mindre riktiga bonom sjelf ezynnsamm:, om denna I a A i Aa . , H Lj anmärkning af ett lidande, som han tror 13 ha erfarit, än möjligtvis skulle kunna vara alfattad i stränga ordalag — något som jag ej kan erkänna, men som jag icke vill ovilkorligen bestrida, emedan jag der ar domare i ecen sak, och hva je förnuftig man vet. att man i den ofta dömer illa — så är hkväl försöket at rubicera den som ett högmålsbrott, en orimligbet, och tullföljden af ett sådant påstående en fläck i historien. Jag bönfaller derföre, icke för min,egen skull, men i fäderneslandets och dess grundlagars namn, att Eders Majt täcktes befria Svenska historien från en sådan fläck, och det nittonde seklets allmänna förnuft från ett sådant förnärmande, samt befalla den inkonstitutionella rättegångens ofördröjeliga redläggarde. Jag är emellertid icke blind för ett förhållande som hvarje Skandinav med mig beklagar. Det corpus delicti, hvarom bär är fråga, är en skrift, författad på ett språk, som Skandinaviens konung ej förstår. Mig tilläles ej heller, att, med min lilla kunskap i hans modersmål, inför honom personlien utreda det verkliga af saken. Jag vet således ej hvilken tydning man kan gifva deråt, genom hvilken oriktig vändning af öfversättningen uttryckena kunnat framställas i ett annat skick, än det verkliga. Det är således icke alldeles omöjligt, att det tjenstaktiga nit, som vållat denna rättegång, kan undanhålla Eders Maj:t en upplysning om saken, som jag så högt önskar, men som jag önskar minst för min egen fördel. Måbända föreställer sg detta tjenstaktiga nit, att en domstol, af motiver, dem jag ej) vill känna, kan förmås, att betrakta saken från den synpunkt, man vill ha den betraktad, och fälla mig till det af lagen utsatta dödsstraffet, Sedermera, hoppas man måhända, skall Eders Maj:ts mildhet afböja misstagets eller den onda viljavs förfärliga följder, och en nåd skänkas mig, hvatom jag skulle skynda att hänfalla Tag har nånn HåÅNEAE cett dvelika farser