Aftonbladet – 10 april 1834, sida 4

DISKUSSIONEN I FRANSKA DEPUTERADE KAMAREN ÖFVER ASSOCIATIONSLAGEN. Fortsättning af Ar Garnier Pagts tal: Men jag har förutsagt Er det, att J befinnen Er på en bana, som J skolen genomgå ända till slutet. Jag har sagt Er, att J stolen en daz binna Ert förderf, jag skulle i dag nästan kunna säga Er, att J redan ären förlorade. (Skratt på Muwmisterbänkarna.) Jag gör ej anspråk på, att kunna för styrelsen framhålla ett ljus som skulle slå dess blick. Om J förderfven Er, så är det derföre, att J icke sen, och då förstår jag Ert löje. Skratten då; men flågen sedan dem, hvilka äro utmärkta såsom i stånd att efter Er komma till Ninisteren, om de anse möjligt, att emottaga makten der Ni lemnat henne; om de icke anse nödigt, alt börja med upphäfvandet af allt hvad Ni gjort; frågen dem, om Ni icke, eoligt deras tanka, bereden Frankrikes olycks? J ären ännu icke vid må tet; handlingarna böra åtfölja dessa lagar: J hafven en Jag mot folkpressen; J skolen äfven få en emot associationerna; J skolen begära en emot juryn och ena emot pressen. Men detta är änon icke nog. Man låter verkställa lagen mot folkpresser, och en menniska stupar på gatan Croix-des-Pe tits-Champs, (buller i cente:n) och en ledamot i denna Kamare trällas ceral! Pill venster. Hr Dulong! Till höger. Nej, fr Cabet! (afbrott.) Hr Garnier Pages. Man beskyller Associationerna för, att icke handla i öfverensstämmelse med Porgerskapet; nå väl, man har bindrat en samling af Nat ionalgardet, som ville öfverenskomma om valet till sina Oilicerare, och hvilken samlinz borde äga rum ivom ett sällskap: men detta är en sak, hvartill jag vill återkomma vid ett annut tillfälle. Jag har talat om Nationalgardet; detta ger mig anledning att säga, huru J kommen att förbålla Er, när detta ieke gör hvad J wviljen. När ögonblicket är inne, när Nationalgardet omiss skänneligen fordrar, att det goda hör göras, skolen J då försslå en lag för att upplösa de, eller för att frånlaga det rättigheten att utnämna sina Ollicerare? Nej, kartan är dertill nog för Er. Hon säger, att Nationalgardet deltager i valet till sina Oflicerare, och J skolen låta det deltaga deri, likasom det redan deltar i valet till sina Öfverstar. (Bifall på båda yttersta sidorna). Man säljer och sjunger vissa skrifter; jag har dessa skrifter, men kunde knappttro deras innebåll. Man läser deri, att upproren ej skola stillas och medborgarne ej få lugn, förrän Bastiljerna äro uppförda. (Oro i centern och på ministerhänkarne). Styrelsen har insett, att detta varen allmän fråga, och som rörde alla; hon vill derföre vänja folket på gatorna vid de Ba astiljer, som hon en dag ärnar uppföra, ty de äro en nödvandighe tsartikel för denna styrelse. (Knot i centern). PUndersötom ou principen för denna lag; denna princip är individualismen; d. v. s Regeringen vill, oaktadt Hr Guizots opinion att de poliuska föreningarna äro gagneliga, bringa oss till individualismen; hon vill, oaktadt de senare fyra årens egoism, säga oss, att Vi skola sysselsätta oss med vissa klasse:s intressen, och icke med alla klassers. Vi ha ej mer någon Adel etler Presterskap, men vi hafva Banken; (oro på Hr Lefevbres, Oditrs och Baillots bänk). Det är ezo:smen, som råder i alla Regeringens handlingar, och som gör, att hon vill hafva alla isolerade, för det hon isolerar sig sjelf. Ifån den und Ni insen, att de politiska Associalionerna icke kunna vara brottsliga, blir päståendet, alt ell enda samfund är det, blott för det att det existerar, ett försök att demoralisera landet, och att skapa brott der de icke finnas. (Hanvdklappningar till höger och venster). Jag har granskat lagförslaget i afscer de på jurisdiktionen, och jag påstår, att den blodigaste kritik, man kan göra deraf, är a!t säga, e förslaget icke strider emot konstitutionen, ty i sådant fall beskyddar denna kor istilut ion ic Le me dborgarne. Jag efterforskar vidare hvilka straff lagförslaget stadgar. Desibland är ett till den grad vidunc derligt, att flera ef Er, mina Herrar, troligen icke tänkt derpå; jag menar den högre poli: evs uppsist, Det är samma stvaff, som man använder mot frigifna galerslafvar. Man kav, till följe doraf, befalla en medborgare, att lemna dena eller den staden, att endast få bebo någon viss ort; man kan helt och hållet bestämma om hans öde och hans lif. Men detta sr sonu icke allt. Man kan utver