UTRIKES. FORTSÄTFNING AF DEBATTEN OM ASSOCIATIONSLAGEN I FRANSKA DEPUTERADEKAMAREN. Hr Keratry hade ordet efter Hr Ludre, hvars yttrande meddeltes i förra nummern. Det gifves, sade han, särskilta slag af associationer, hvilka man ej bör förblanda. De kommerciella och industriella associationerne tillhöra med skäl ett hyfsadt samfund. Det förtjenar anmärkas, att de stora upptäckterna, och de skönaste verk som hedrat menniskosnillet, ej åstadkommits genom associationer. Men, mina Herrar, detta är första gången 1 veriden, som en styrelse, beklädd med heia nationalsuveränitetens makt tillåter, att man i dess egen hufvudstad öfverlägger om dess existens. De närvarande sällskapernas tungomil, är det icke helt och hållet detsamma som klubbarnes är 1793? Är det ej samma namn, samma principer, samma symboler? fron J Er icke redan andas 1793 års qväfvande luft? (Talaren dricker ett glas sockervatten. Man skrattar). Samfundet liknar en ångmachin; om man icke vill sprängas i luften, måste man akta sig för, att låta ängan stiga för högt. (Ihållande skratt ). Tronen synes för våra ögon endast bestå af fyra trästycken, öfverhöljda med sammet, som man sagt; men hvad är det i sjelfva verket som föreställer Franska folket? Hvad är det som talar i dess namn? Det är tronen. (Nytt skratt till venster). Det är tid, att Frankrike respekterar sig sjelft i silt verk; Deputeradekamaren skall icke svika Regeringen; från alla bänkar skolen J lemna henne understöd3; då man syftar, att lägga sin hand vid styret, bör man ej låta skeppet gå i qvaf. Jag röstar för lagen. Hr Portalis uppträdde nu i tribunen och yttrade: Om jag kunde föreställa mig att lagförslaget mot assosiationerna åsyftade att lugna de inbördes oreligheterna, att qväfva faktionerna, att förena partierna, öka kreditens och industriens resurser, befria .oss från uppresningarne och de officiella eller quasi officiella våldsverkarne, assommeurs, samt förskaffa någon hvila åt. detta nationalgarde, som utgör Frankrikes skyddsvärn och prydvad, så skulle :jag, i min egenskap af menniska, af medborgare, af embetsman och deputerad, skynda mig att rösta för lagförslaget. Men om jagå deremot är djupt öfvertygad, att detta lagförslag syftar till ingenting mindre, än att störa den allmävna ordningen, att hoptrassla jurisdiktionerna, att föranleda sammangaddningar och uppror, att göra nationalgardets mellankomst både svårare och oftare behöfligz; om jag är öfvertygad, att denna lag måste brännmärka, skada och försvaga styrelsen, emedan den upprättar en förhatlig inqvisition, så måste jag rösta emot lagförslaget; jag måste högt protestera emot ätgärder föreskrifna af fruktan, och jag skall söka förmå mina medbröder och medborgare, att dela min innerliga öfvertygelse. Man öfverdrifver mycket associationernas infly— telse i politiska frågor. De bidraga visserligen på ett beundransvärdt sätt, att uppblåsa vissa reputationer och förstöra somliga menniskors anseende; men de öfverändakasta icke styrelserna. Vi hafva ett väl bekant samfund att tacka för de flesta mi nistrar, som pryda den bänk, framför hvilken jag talar, och i detta fall har sällskapet: Hjelp dig sjelf, så skall Himlen hjelpa dig, utan tvifsvel gjort landet en stor tjenst; ty det har hjelpt dem, att förvärfva sina portföljer morgonen efter Juli-dagarna; men jag vet icke, om detta sällskap i striden skaffat många soldater, många gevär och patronkök,