Aftonbladet – 3 april 1834, sida 1

DISKUSSIVNEN FE FRANSKA ORLPULLRADE KAMAREN OM ASSOCIATIONSLAGEN. Hr Ludre hade först ordet. Mina Berrar, sade han, den lag, som blifvit Er förelagd, vidrör alla samhällets grundvalar. J skolen då tillåta mig anföra några allmänna priuciper, innan jag ingår i ämnets detaljer. Det är på detta stridsfå It, vära motståndare böra nedstiga, i fall de eljest äro redligt sinnade, för att visa nyttan af den undantagslag de föreslå. . Menniskan är i stånd af framskridande till fullkomiighet; men ett vilkor derför är, att de kunskaper, hvarje generation förvärfvar, icke förgås med henne, utan kunna öfverflyttas på de följande, Det är således nödvändigt, att samlingar af menskiiga varelser kunna bilda sig och bibehälla det förråd, som deras föregångare öfserlåtit åt dem. Sambälligheten ligger sålunda i naturen, och man träffar henne i vildens bydda liksom midt ibland de vidsträckta monumenterma af den mest framskridna civilisation. Men i den mån ett samfund tillväxer i storlek och upplysning, desto mer blir hvarje enskilt dess medlem ur stånd, att inom sig ensam hopfatta hela massan af kunskaper. och spridda bandlingar, hvaraf samfundets skatt består. Arbetets fördelning blir oundviklig, och hvar och en vinniägger sig, så mycket han förmår, om det han finner för sig lämpligast; likvät alltid utan att helt och hållet isolera sig. Han stödjer sig på dem, som öfverlemnat sig åt samma sysselsättningar, och bildar sålunda en särskilt förening, för att verkställa en del af det stora samfundets arbete. Allt det goda, som sker i verlden, alla mensklighetens framsteg hafva åstadkommits på detta sätt, och i senare tider — är det icke associationsandan, som alltid föregått makten på fullkomningens bana? Hvem har grundlagt handelskrediten? Hvem gräfver våra kanaler? Hvem utsträcker öfver Europa dessa jernvägar, hvarpå menniskor och varor fortskaffas öfver ofantliga rymder med en snabbhet, nästan lik örnens flykt? Och dessa underverk äro likväl föga emot hvad framtiden lofvar! När denna skapande anda kan i hela sin frihet vinnlägga sig om de moraliska intressena lika, som om de materiella; när den har förstört vårt tidehvarfs sär, den olyckliga tvedrägten; när den har tillvägabragt en varaktig samdrägt emellan industriens. chefer och arbetarne, åt hvilka hon kunnat betrygga en billig andel i deras mödors frukt — ack! då skail ett tidehvarf börja af sällhet, hittitls okändt för nationerna; då skall man anse otroligt att det någonsin funnits menniskor, nog grymma, nog oförnuftiga att svara med hotelser om döden på sina likars rop, hvilka endast begärde, att få lefva genom sitt arbete. (Knot i centern.) Men styrelsen, som borde finna ett stöd i associationsandan, hvarföre bemödar hon sig oupphörligt att utrota herine? Det är derföre, att makten, alltsedan den I Augusti, inträdt på en retrograd och aristokratisk bana. Arfvinge efter den beundransvärdaste, den mest ädelsinnade revolution, hvaraf historien förvarat minnet, hvad borde hon väl göra, för att visa sig värd det allmänna förtroendet? Hon borde först rådfråga nationen, buru denna hädanefter ville bli styrd. Frankrike består i sanning icke af en liten hop privilegierade. Nationen, det år medborgarnes allmänlighet, det är den oräkneliga folkmängd, som odlar våra fält, som skapar vår industris alster, som för dem till de aflägsnaste trakter, som idkar konster och vetenskaper, som i behofvets stund försvarar fosterjorden — sådan är nationen, hvilken ägde den omisskänneliga rättigheten. att sjelf yttra sig öfver sina öden. Under afvaktan på detta högsta beslut hade makten, som emellertid var provisorisk, bort sysselsätta sig med, att allt mer och mer elda de känslor, som gifvit sig luft under det stora veckan. Hon hade, genom de publiciteters hjelpmedel, hvaröfver hen disponerar, bort predika kärlek till fäiderneslandet och äran, oegennytta, försakelse af enskilta intressen, till förmån för de allmänna, och framför allt sjelf gifva exempiet på dessa dygder. Talrika nationer skyndade att följa vårt exempel, och att äterställa sin sjelfständighet, som den heliga alliansen fortrampat. Styrelsen hade bort räcka dem en vänskaplig hand, begagna detta gynnande tillfälle att i Europa upplifva Frankrikes inflyt else, alt grundligga den för alltid, icke på andra folks underkufvande, utan på deras kärlek och tacksam1