Aftonbladet – 2 april 1834, sida 1

Att såsom hitiills med låg skatt gynna misdr: bemedlade bränvinsproducenter, eller blott pålägga ctt mindre antal större bränvinspannor en hög skatt, och ej dd: mindre, 1 samma proportion, ihvilka likvisst onaeklisen nu producera det mästa bränvinet) vore lika orättvist och löjligt, som att tvinga de förmögnare köpmännen att införskrifva och förtära vir, kaffe och socker m. m. med en vidajhögr tullafgift eller skatt, än de öfrige,och vore att helt och hället afliäg.na sig från det resultat, som bör åsyftas bränvinets dyrhet cch dryckenskapslastens minsiande. En sådan falsk beskattninssgrund, som hittills hufvudsakligen vållat den olyckliga husbehofsbränniungens oerhörda tillvext, skulle i förening med ioskränknng i tiden, desutom ännu mera öka densamma, då det är allsänt bekant, att särdeles allmogen, genom temporära förbud, just varit de som varit i tillfälle att öka sin produktion celler att afverka 3 till 4 — i stället för annars oftast ett mäskekar i hvarje vecka, hvarigenom en så stor öfverproduktion af bränvin uppkommit, och till följe deraf ett så lågt pris derå, att landtmannen i allmänhet, men allmogen isynnerhet, verkligen länge idkat denna handtering till sin egen förlust Deremot, då genom föreslagne förändring bränvinspriset betydligt måste stiga, skulle ej allenast denna handtering likafullt blifva lönande för en stor del jordbrukare, eller för alla ägare af sådana hemman, som ej sakna nödigt bränsle, utan äfven alla öfriga Jordbrukare tillskyndas många fördelar som nu gå förlorade: såsom en säkrare och förmånligare afsättning af deras produkter; en gifven följd af förhöjda bränvinspriser; ett, medelst an större gödsel-tillgång, förbättradt åkerbruk; en större afkastning af ladugården; en betydlig besparing af tid, onödiga arbetslöner, skatter och andra utgifter, men särdeles af ved. Till vinnande häraf anser Ins, att bränvinsskatten bädanefter borde bestämmas till minst tis Ruidr 1gs pr. kannerum för alla enkla eller vanliga brönviaspaunor — stora eller små — med samma förhöjning, som hittills, för apparater och pistoriska redskap m. m.; och hvilken skatt då fullkomligt motsvarade en afeift af 12 skillingar rgs för hvarje kavna bränvin, om högst kusde afverkas med större eller mindre pannor; emedan, om de åro riktigt konstruerade och inmurade, afverkas på månaden tio — således på fyra månaders tid — fyratio kaunor bränvin för hvarje kannmerum bränvinspannan innehåller, ända från 25 till go kannors rymd, men blott :ågot öfver hälften så mycket med dem som hälla under 25 kannor, så att, om man multiplicerar en pannas kannetal, då kokrummet förut fråndragits, med 40 — blir piodukten det antal kannor bränvin, som verkligen kan tillverkas dermed på nämde tid; hvarföre en högst tillförlitlig beskattningstavitf derigenom blifver lätt att finna. För att då utröna, huru mycket kan tillverkas t. ex. med en 50 kannors paånna, och äfvenledes rätta skattebeloppet efter 12 skilling rgs pr. kanna derför, så multipliceras 50 med 40, då produkten blir 2000, som är det qvantum 6 gradigt bränvin dermed kan tillverkas, under 4 månader, och hvarför alltså skatten blir 500 Rdr rgs, antingen beräknadt efter 12 sk. pr. kanna bränvin, celler efter 10 Rdr samma mynt, för hvarje kannerum pannan innehåller. Med säkerhet kunde man härigenom emotse cn betydlig och frivillig minskning i nuvarande alltför långt utsträckta husbehofsbränning, (oaktadt ingen nu dertill berättigad vore derigenom denna sin rätt beröfvad), hvilket säkerligen skulle medföra, tj allenast äkerbrukets tillväxt och förkofran, och allmän och enskilt välmåga, utan för många orter förekomma en annars total brist på allt slags bränsle i en framtid; samt för Regeringen bereda en möjlighet, att genom öfverskottet af denna till millioner ökade skatt, ej allenast betydligt lindra, genom en rättvis fördelting deraf alla linen emellan, särdeles alla de jerdbrukares öfriga skattebördor, som alldeles upphörde med denna skadliga handtering, utan äfyen alt kumna verksamt uppmuntra till så väl ett allmännare införande af ett. välgörande clrkulationsbruk, som till anskaffandet af en. större och ädlare boskapsras i riket m: m. . i Men i stället alt, såsom i andra länder, använda potiterne med stor, vinst till ladugårdarne, begagnas tyvärr denna förträffliga jordfrukt nästan allmänt ännu endast till brännerierna, hvarigenom gödselbristen tilltager i lika hög grad, som jordensbördighet, och kreaturens växtlighet och helsa aftaga; men hvarpå beklagligen ännu ganska få jordbrukare, helst, af allmogen, fäst någon uppmärksamhet, Utom hvad en mångårig erfarenhet härutinnan vitsordar, ;åberopas till stöd härför, hvad författaren till en förtjenstfull afhandling, utgifven år 1833, om fördelen af potäters användande till utfodring, jemförd med deras användande till bränvinsbränning, pag. 85 yttrar: Det är genom sträfvande till denna jordens bördighet, som landtmannen säkrast och hastigast befordrar sitt sanna välstånd, alltid erkännande att den högre inkomst, som: för tillfället kan tillvägabringas genom strängt eller skonlöst anlitande af jordens krafter, egentligen ingenting annat är, än en uttagning af sjelfva kapitalet, ehuru man smickrar sig med att hafva erhållit en högre ränta; men att deremot dem landtman, som, på bekostnad af det mniärvarande, ökar sin egendoms värde, insätter liksom i en sparbank en del af sina räntor för att dermed öka sitt kaital. Pag. 103 yttrar sig samma författare: Vi hafva i s 8 funnit, att väsendtliga orsaken till Svenska landtbrukets tilltagande obestånd är gödselbrist, samt den för handen varande vida högre gödselns kraftlöshet. Om det i alla länder är en erkänd sanning, att första vilkoreti för landtmannens välstånd och förkofran är rikedom på gödselkraft, så borde detta vilkor ännu miudre glömmas af Svenska jordbrukaren. Att drifva potatesodlingen för ladugården, icke för branneriet, vore ett stort steg till allmän oeh enskilt båtnad, ja det vore, om man så kan uttrycka sig, alt förvandla en både ekonomisk och moralisk förbannelse till en välsignelse