0 ee mycket annat, att nemligen farorne förblifva obemärkte, till dess det är för sent att bota dem. Man kan redan genom sin uppfostran hafva fått en skef riktning och, till följd af sedermera insupne grundsatser, hela sin lefnad kungöra och försvara meningar, som af sunda förnuftet ogillas — sådant är förlåtligt, i fall man sjelf är öfvertygad om hvad man kungör och försvarar; Man kan i sitt offentliga lif komma ien så falsk ställning, att alla de flere eller färre vigtigare handlingar, hvari man deltagit eller hvartill man verkat, utfalla med ett sådant resultat; att man till och med sjelf skulle önska sig dervid aldrig hafva lagt hand; äfven sådant är förlåtligt, ty man är i tillfälle att skylla på bristande insigt, på oförsigtighet — ja på en olycklig stjerna, hvarigenom de bästa beräknivgar kunna gäckas; Man kan vara ett rof för häftiga passioner — hat, lögaaktighet, hämdlystnad, girighet eller slöseri. Sålänge icke dessa laster yltra ett menligt inflytande på andras väl, inskränker sig hvarje förståndig man till att beklaga den olycklige, som är deras slaf och offer; Allt sådant har man sett och hört. Men, att med cynisk fräckhet inför allmänheten afslöja sina förderfliga tänkesätt; Att med hånlöje begabba män, som genom lära och efterdöme sökt återföra den vilseförde från lasternes bana och afhålla den ännu rene från första steget derpå: Alt benämna desse mäns nit, deras uppoffringar, med namnet: prosalskt svärmeri; Att på förhand vilja väcka farhågor och fiendskap mot ett samfund, hvars afsigt är att till fäderneslandets mest vanlottade klasser föra upplysningens välgörande skänker; Att till sitt skadliga ändamåls vinnande hos oss uppträda såsom målsman för den sårade egennytta, som i ett annat land, förgäifves sökt undergräfsva och, som jag hoppas, lika fruktlöst offentligen bemödat sig att kullkasta de rättigheter, upplysningens och mensklighetens vänner förvärfvat; Att söka ingifva vår RBegering fruktan för följderne af det hos oss stift.de Sällskapet för spridande af allmänna medborgliga kunskaper; Att sålunda öppet framträda som obskurantismens kämpe; Sådant var förbehållet den tidning, som prunkar med titeln Minerva, namnet på upplysningens och vishetens Gudinna. Mitt namn bar aldrig varit tecknadt på nykterhetsföreningarnes listor. Fullkomligt gillande deras grundsatser, har jag dock trott, dels att åtgärder från statswmakternes sida fordras för att kraftigt motarbeta dryckenskapslasten, dels att upplysningens allmänna spridande är ett af de kraftigaste medlen för sedlighetens befordran, och att således ändamålet först då kan vinnas, när Regering och folk samverka till det goda. Ej heller har jag äran att vara medlem af det sällskap, Minerva så oförsynt angripit; men det visar sig lika tydligt för mig att sedligbetens befordrare skola nitälska för upplysningere, som att den, hvilken gör något helt annat till sin gud, skall hata all själsodling. Jag tror således, i detta fall åtminstone, Minerva, då hon säger, att det nyss stiftade sällskapet utgöres af nykterhetsföreningens raedlemmar, Händelsevis bar jag läst styfvers eller runstyckslitteraturens? första korrekturark. Der har jag sett namnteckningar, tillhörande tvenne män, hvilkas ädla harakter, upplysta nit för allt godt och sant, redliga fosterlandskärlek, jemte det utmärkta rum de med rätta intaga så i Svenska kyrkan som ibland Svenska författare, äro den säkraste borgen för sillskapets ädla syfte, och inger de bästa förhoppnvingar om dess vinnande. Jag hyser allt för stort förtroende till allmänhetens rättskänsla och till Regeringens kärlek för sediehet och upplysning, för att kunna tro, att nå.ot ovänligt mottagande, till följe af Minervas arikel, kan inträffa, då Sällskapets skrifter utkomma. Ännu mindre kan det falla mig in, att några hinder derigenom för Sällskape!s organisation och inträdande i verksamhet skola uppstå. Ett försvar är således ej af behofvet påkalladt. Min afsigt är också ej att tillvägabringa ett sådant: jag önskar blot fasta allmänbetens uppmärksamhet på Minervas artikel, som jag anser fullt tjenlig att befordia just den goda sak, bon vill undergräfva. Må man rätt begrunda, hvad dervuti yttras: då skall sar