samma tillfälle tror jag mig äfven böra bespara åtskilliga andra mindre hufvudsakliga erinringar, rörande Finska handeln. Men en, såväl Finsk som isynnerhet Rysk införselsartikel, ehuru den vid första påseendet förefaller mindre maktpiliggande, kan jag vid detta tillfälle ej alldeles förbigå ovidrörd. Bland de ämnen, hvilka, under det jag i egenskap af ledamot i Halloch Manufaktur-rätten tagitmärmare kännedom af dit inkommande berättelser, fästat min uppmärksamhet, och äfven torde förtjena en allmännare, än den betydligenfår efter år ökade införseln af talgljus från Ryssland, hvarigenom icke allenast våra inhemska Ljus-fabrikanter sättas ur tillfälle att kunna fortfara med denna handtering, än ock en mängd arbetare beröfvas sitt underhåll, äfvensom Staten måste lida, då den härigenom härflytande inkomst af tullmedlen på intet sätt motsvarar den inkomst af bevillning och andra afgifter, hvilka måste upphöra på samma gång, som dessa Fabrikanter nödgas nedlägga sin rörelse. Anledningen till denna på en af våra inhemske näringar så ofördelaktigt verkande omständighet igenfinnes också uti oftanimde handelstraktat, hvilken medgifver att hit införa talgljus emot en afgift. af fem procent utöfrer hvad för talg erlägges. Denna afgft utgör nu, då tullen för talg, som i tulltaxan är bestämd till 24 sk. B:ko för Lisp., men enligt ofvanberörde konvention utgår med half tull eller 12 sk. för hvarje Lisp., blott 12 sk. 7 rst. B:ko för Lisp. af talgljus. Dessa 7 rst. för hvarje Lisp. skola alltså icke allenast utgöra en skyddsafgift för Fabrikanten, utan ock godtgöra honom hans arbetskostnader och ovana, och detta på samma gång som utgående tullen i Ryssland å denna vara utgör 5 kopek i koppar, men på talg 22 kopek silfver för pud, hvilket belöper sig till ungefärligen 8 sk, B:ko för Lisp. i skilnad. Följderna af denna åtgärd hafva år från år blifvit mera märkbara. Införseln af talgljus har ökat sig de senare åren ända till circa 15 4 20,000 Lispund, och på detta sätt hafva icke allenast mänga behöfvande här i landet gått miste om egarnspånad till ljusvekar samt stöpning, utan äfyer betydliga penningar onödigt gått ur landet. Jag anhåller ödmjukast om remiss af detta memorial till högl. Bevillningssamt Allmänna Besvärsoch Ekonomi-utskotlen. Stoekholm d. 28 Fehbr 1834. Ait förestående ufskvift är lika lydande med den af mig d. I Mars 1834 till vällofl. Borgare-ståndet ingifne motion, betygar : i MH. Gi apengiesser. F Hr Professor Cederschölds motion om en årlig bevillnirg för karaktersfullmakter: Då det nu kommit derhän med det gamla Sverge, att dess styrelse anser statens utgifter icke längre kunna bestridas med de medel, som Svenska folket, efter hittills gällande beskallningserunder, med yttersta ansträngning kunnat åstadkomma, så vill jag hellre söka öppna en ny inkomstkälla, än se staten indragas i Låne-systemets hvirfvel, ur hvilken nägon återgång knappt är möjlig. Hvad som på statsbehofven icke kan afprutas, måste man bjuda till att fylla genom skatter och bevillningar. Hela konsten består blott deruti, att kunna fördela dessa skatter så, att Näringsidkarne icke derigenom förtryckas. Detta torde bäst kunna ske derigenom, att man beskattar det, som är 1 sig sjelf skadligt för Nationen, på det skatten må lemna någon ersättning för skadan. Af sådan beskaffenhet är visserligen i främsta rummet bränvinet, denna rot till nationens ekonomiska, fysiska och moraliska förstörelse. Men då förslag till dess beskattning redan från flera håll blifvit gjorde, vill jag nu vända uppmärksamheten åt flärden, dårskapen och fafängan; och på detta bördiga fält vill jag föresla, att nu endast söka åtkomma Titelsjukan medelst en årlig bevillning för tarakterer; helst detta slags fullmakter utgöra en väsendtlig del af det jäsningsämne, hvaraf hela fältet hämtar sin fruktbarhet. Till ytterligare stöd för denna motion torde jag i korthet få anföra följande: i 1:0 Då möjligheten att förskaffa näring åt kroppen är beskattad, så tyckes rättvisan och billigheten fordra, att hederstitlar äfven böra beskattas såsom varande medel till njutningar för själen; ty hvad är väl en karakters-fullmakt annat än ett påbud till allmänheten att betyga dess innehafvare mer heder än förut, att för honom buga sig djupare, att lemna honom ett främre rum i processioner och vid gästabud o. d. Alla dessa företräden och utmärkelser äro för den fåfänga själen kosteliga njutningar, för hvilka bevillning bör utan knot: erläggas. 2:0 Det skäl, hvarför bevillning för karakterer år 1809 afskaffades, neml. att de vore en bel-ning, synes vara allt för svagtoch haltande. i Hvad är neml, hvarje befordran till verkPigt embete annat än en belöning för redan ådagalagdt välförhållande? ochhvad är: sjelfva lönen anhat än en belöning för Embetsmänminnen sträna arbete i statens tjenst? , Men hvarföre skall den ena belöningen vara; mer fritagen från bevillning än den andra? och hvarföre skall icke den betitlade skatta för den till belöning erhållna stora själsnjutningen att få förbäfva sig öfver sina förra jemlikar, lika så väl som löntagaren för denitill belömng. erhållna njutningen af sitt kroppsliga uppehälle? och —3:o Om den till ett slags epidemi öfvergångna titelsjukan kunde genom beskattning hejdas och utrotas; så skulle en vida större nytta derigenom tillskyndas samhillet, än de betvdlisaste Statsinkomster, kunnat ästadkomma. Det är neml. alldeles otvoligt, hvad skada karaktersfullmakterna förorsaka. Mångfaldiga menniskors moralitet och ekonomiska välfärd gå derigenom alldeles förlorade. Huru ofta får man ej isynnerket i landsorterna se torftige, 1do0ge, redlige och förmögna män blifva alldeles förvandlade blott genom en fullmakt t. ex. på Befallningsmans, Hofkamrers, Åssessors el!cr Kammar-Rättsläds namn heder och värdighet eller något dylikt. Ben verklige Länsmannen skall lefva som Befallningsman och s. v. hela raden uppföre, hvar och en öfver sina förra förhållanden och verkliga vilkor. Genom denna ökade lyx förtäres icke allenast a : I