som beklagade, att Hr Skogman icke bibehållit tystnaden, utan upprifvit ett så vådligt och grannlaga ämne. Vibedja desse värde ledamöter om ursäkt, att viicke dela deras tanka. Efter allt hvad År Skogman fått uppbära i ett föregående plenum för motiverna till banklagen, bade det väl knappt kunnat rubriceras såsom annatän feghet, om han för egen del kade helt och hållet tegat, och låtit sig nöja med det försvar, mera liknande e!t slags afbön, som Hr RÅRosenblad och ett par andra talare framställde för motiverna. Tvertiom synes oss, som både Ridderskapet och Adeln, och Kikets Stander i visst afseende böra hälla Hr Skogman räkning för den öppenhet, hvarmed han låtit allmänheten se hvad Regeringen för i skölden, då han icke tvekat, att inför representanterne uttala samma åsigter, hvarpå han och de öfrige rådgilvarne, som förklarat sig beredde att dela havs ansvariahet i detta mål, grundat deras rådslag inför Konungen. I samma mån dessa grundsatser, vid en närmare pröfning, befinnas felaktiga, i samma mån måste det vara det allmännas intresse att få dera så snart som möjligt undanröjda, och det allmänna står derföre åtminstone ull ett slags förbindelse hos den, som sjelf genom sin argumentation inledt en sådan pröfning. Det har emellertid förundrat oss, alt hvarken någon af Riddarhusets talare, eller sedan någon af tidningarva, framställt det cgemliga skälet på grund hvaraf hela Hr Skogmans argumentation i var tanka förfaller. Någrva reflexioner öf:er den fråga, som innefattas i rubriken tull denna artikel, synas oss derföre i hög grad af behofvet påkallade. Hr Stats-Sekreterarens försvar för de ryktbara motiverna, innehbålles in nuce uti följande, ur hans skriftliga anförande ordagrant afskrifna mening: Att nu gällande 72 f. af Reg. F. icke lägger något hinder i vägen för BR. St. att afsöra en stadga om banken, som inrymde konungen, till och med i samma ordalag, samma delaktighet i besluten rörande bankens förvaltning, som Asyftades genom den föreslagna nya redaktionen af berörde paragraf..... Denna åsigt, grundad på den enkla satsen, att den, som bar en laglig räll, kan besluta om sättet för dess utöfning, och den ät andra delegera, styrkes deraf, att R. St. vid sista Riksdag, med fullt bestånd af ?-2 f. och utan alt finna något betänkligt eller oruvdlagsvidrigt i Statsoch Banko-Utskottens , detta afscende afgifna yttranden, underkastade Kongl. Majt:s pröfning och delaktighet gavska vigtiga beslut om banken, hvilka beslut gerom Kougl. Mejt:s senktion blefvo allmänna ewvitlagar, lyckligtvis ännu gällande? Vi förmoda alt de fleste Läsare redan funnit, att derna argumentation hvilar på en helt och hållet felaktig föreställning om hvad som utgör egeuskapen af en civillag. Evligt de första begreppen om all lagstiftning, är en civil eller borgerhg lag en sådan, som bestämmer rättsförhå!landen mellan enskilta medborgare, korporationer eller in:ättningar, vore sig angående person eller sak, och har derföre äfven af. ålder kallats jus privatum; hvaremot, till skilvad härifrån, det rältsförhållande, som avgår sawhallets regeringssätt och lagstiftning, kallas jus publicum, samt de lagar, hvarigenom dessa jemte statsmakternas inbördes förhällande bestämmas, grundlagar. Derföre må också den ena af dessa slags lagar icke inkräkta på den andras område. Således kan en civillag icke htet komma att afhandla ränsorna för Konungens befal öfver krigsmakten eller Ständernas attributioner i afseende å Banken eller båda statsmakternas inbördes deloktizhet i rättigheten att bestämma om iudelningsverket, som det willhör grundlagen att bestämma om Jysning till giftermål eiler lagfart och inteckning. En gifven tillämpning af denna sats är, att väl Bankens förbindelser till allmäsheten och vissa garantier för deras fullgörande kunna blitva föremål för en särskild civillog, på samma sätt som bestämmandet af vissa krigsmaktens eler domareembrtets förhållandesg till ardra medborgare äro det; men aldrig frågan om Konungens delaktighet med Ständerna i Bankens förvaltning. Hr Skogman att Rikets Ständer kuvnra delegera äga enligt grundlagen, NM Få a 3 at Pl och vi nedgifva detta så till vide, att iukels Stärder fö ilt fall kunna öfserlämna åt kopuncen en vd, säom de t. ex. gjort Tv 2 2 , 1 1 1 i nde på estämmandet af utvixlingsdagen. pågon delegation, uten ett sp . hr . a 7 0