Aftonbladet – 21 mars 1834, sida 1

RIKSDAGSUNDERRÄTTELSER. Gårdagens plenum hos Ridderskapet och Adeln börjades, i anledning af protokollsjusteringen, med en debatt emellan tvenne ledamöter, men som den icke angick några allmänna ämnen, samt Bh. o. A. för öfrigt beslöt dess utgående ur protokollet, anse vi oss ej närmare böra vidröra densamma. Br Stats Sekreteraren Skogman hade, i anledning af sarma protokolls justering, inlemnat ett skrviftligt anförande, af följande hufvudsaklbiga innehåll: Hr S. hade med tystvad afhört diskussionen i efmiddagens plenum den ri Mars, och de i mer eller mindre hofsamma uttryck framställda anmärkningarna emot hovom. Han hade icke ansett det öfverensstämmande med vårt Regeringssätt, att då besvara dem, och ej heller af all den derunder utvecklade vältaligheten funnit sig öfvertygad om det oriktiga i sin handling. Den som ägde en laglig rätt, kunde äfven disponera om dess användande, MR NT NPIIFE TA och Ständerna kunde sålunda inrymma åt Konungen delaktighet i Banken genom en civil lag, ehuru 72 S. Regeiingsformen ej förändrades. Såsom bevis på att detta skett vid föregående tillfällen, erinrade Hr Skogman om de ändringar, som Ständerna lemnade konungen rättighet att vidtaga i tullafgifterna, i postporio för den utrikes brefvexlingen O. s. Vv. Hr Cederschöld : Han hade vid det ifrågavaraude tillfället varit vittne till Hr Skogmans tystnad, och höll honom räkning derför ; men skulle gjort det ännu mer, om han äfven framgent bibehållit den, emedan ett gammalt ordspråk säger, att en dålig sak blir ännu sämre genom försvaret. Nu då detta ej skett, ansåg Hr C. sig skyldig, att upptaga till besvarande en i det upplästa anförandet yttrad sats, som vore i högsta grad vådlig, den nemligen, att R. St. skulle äga rätt, att efterbehag delegera sin makt. De voro tvertom kommitterade af Svenska folket, att noggrant bevaka dess rätt, och att åt det oförminskadt återgifva det fideikommiss de af detsamma emottagit. Med enahanda skäl, som de skulle kunna genom en civillag inrymma Konungen delaktighet i Banken, skulle de knnna ändra äfven 57 S af R. Form., och ingenting vore då mera heligt. Det anförda exemplet om de förändringar i postporto för utrikes brefvexlingen talade icke för Hr Sk., utan emot honom. År 1810, då man ännu respekterade Grund-lagens anda, hade Rereringen hellre låtit Statskassan vidkännas en förlust på den Utrikes brefvexlingen, än tillåtit sig egenmäktigt förhöja det bestämda porto och sålunda förnärma R. St:s beskattningsrätt. Det funnes många sätt att tillintetgöra Grnnd-lagarna. Sålunda hade man år 1811 genom en Kongl. Ordon. förändrat ett af deras stadganden, men den hade åtminstone året derpå blifvit förelagd Ständerna till gillande. Sådant vore mindre vådligt, emedan det åtminstone då berodde af ständerna, att fupphäfva lagöfverträdelsen. Ett annat sält var, då man vid 1912 års Riksdag väckte fråga om en formstridig förändring af Tryckfrihets Lagen; men dertill fordrades likväl alla fyra ståndens sammanstämmande bifall. Men alt genom en civil-lag, som tre stånd kunde antaga, och som det sedan ej stod i ständernas makt att upphäfva, vilja tillintetgöra grundlagarna, vore det aldrafarligaste. Talaren skuile vid detta tillfålle vara frestad att nyttja det Romerska uttrycket: Republiken är ti fara. Det äfventyr, som kunde hota Banken, ansåg talaren som en småsak; men faran för framtiden vore sörre. Folket kunde då hotas med ett förtryck som skulle förorsa