Aftonbladet – 14 mars 1834, sida 2

dessa farhågor insmugit sig äfven ibland Ständen, lemnad han Rikets Ständer opåmint del af banklagsförslaget. Di Vore deruti icke fråga om något ingrepp i grundlagen, uta endast om ett stadgande, hvarom Rikets Ständer hade var ense vid sista riksdagen. Rikets Ständer hade ju för öfrig nu rättigheten qvar att stifta lagar för banken; således kun de de i Grefvens mening äfven föreslå Konungen, att delta ga i denna lagstiftning); Grefven visste derföre icke hvar före så månge skrika, öfver en sak som voro så naturlig Hvad motiverna beträffade, så vore de den persons enskilt tanka som framställt dem, men icke någon lag för Riket Ständer. Hr Cederschöld förklarade, att honom låg endast prix cipen om hjertat ; det personliga vore honom likgiltigt ; men 1 anledning af hvad som blifvit ytrradt om 106 S. Reg. formen samt anmärkningsvägen till Konstitutions-Utskottet, ville han erinra, att åtgärder af Regeringen , som inträffa under en Riksdag, icke kunna hlifva föremål för anmirkningar förr, än vid den nästpåföljande, emedun Stats-Rådets protokoll icke förr lemnas till Konstitutions-Utskottet. Friherre Boije ville förbigå det stormiga och skakande af en ledarsots yttrande; ansåg en aktningsvärd emil här hafva blifvit för hårdt handterad. Han hade vid förslaget fogat sina moliver. Om han deruti misstagit sig, vore då deruti ett brott, Frih. frågade det? Att han framställt sin enskilta tanka, vore det ett faktum för hvilket han kunde tilltalas? Nej. Äfven Frih. ansäg motiverna felaktiga , men har ville afhålla sig ifrån alt tynga någon Friherren hade äfven någon kännedom, hvad t att vara embetsman ; mur då en embetsman blifvit så behandlad. Er Grefyc af NW elterstedt iyste, lika med ner, ali försiaget varit i ini AE 7 (Me . onm bir tana sedan b ; Geraf följd net tb a N ar loljde och ar a så PA lernas hoslat d N Staändernas besiuc at 5Såå Or TY er , ) 4 , H uppenbar: tal Uullvita Konungens ra ot, som kunae iikn slalskupp och me ste Talaren att ue S1 S1 Le 31 DiLliv Grefven hade i den, s men när mo ven yppa in Grelve Horn: Mörner, ankl sak, borde mai ven framtog StatsRadets protokoll, som åtföljt förslaget. ilan fann der ibland de Ledamöter at 5 sem öfvervarit detta ärende, äfven Hans ixollen ve Mörner. Han uppläste vidare en delaf samma protokoll hvaraf det visade sig att de oftanämda moliverna af Stal: Sekreteraren blifvit uppläste, och antugne enligt StatsRudets enhälliga tillstyrkan. Grefve Mörner hade derföre haft orält, att vilja fsamställa dem blott som en enskilt Ledamots tanka. Man hade olyckligtvis bestridt den omväg Grefve Cronhjelm så förtjenstfullt föreslagit, för att komma ifrån saken. Grefven hemställde på hvilken väg Bankoutskottet eljest skulie kunna handlägga ett förslag, som hvilade på redan afslagna förändringar 1 grundlagen? Friherrarne Ehrenborg och Åkerhjelm (StatsRådet) yttrade sig härefter i enlighet med Grefve Ferscus hänvisning till 29 , om anmärkningsvägen till KonstitutionsUtskottet, den sednare under förklarande, att han för sin del ville dela ansvarigheten. Äfvenså H, Ex. Hr Grefve Mörner, som pästod att Grefve Horn alldeles oriktigt uppfattat bans förra yttrande, samt förnyade, att förtydningarna ej uppstått inom Ståndet, utan i tidningarna. Afven H. Ex. Hr Grefve Lörenhjelm gjorde en dylik förklaring om sin ansvarighet, hvars innehåll vi dock ej rätt uppfattade, då H Ex. talte nagot lågt, oaktadt många ropade: högre. — Grefve Horn trodde, att det vore att något för långt utsträcka sina farhågor, om man ville begränsa ledamöternes yttranderätt öfver felaktigheten i ett Ständerna meddeladt förslag, till anmärkningsvägen. I den 8. som Gvrefve Fersen förut hade uppläst stode det tydligt i börjang att frågor i Stånden ej må väckas att skilja Föredragande ifrån sitt embete; då skulle saken göras anhängig hos KonstitutionsUtskottet; men så länge detta icke skett, behöfde 295. ej komma i fråga. Hr v. Troil ansåg icke det lilla postskriptum Grefve Cronhjelm föreslagit, erforderligt, då Utskottet i alla fall borde hafva del af alla yttranden, som nu blifvit afgifna vid förslaget, och således icke kunde fela af okunnighet. Har vederlade för öfrigt den slutsats Grefve Mörner dragit af Rikets Ständers lagstiftningsrätt öfver Banken, nemligen att detta äfven skulle gifva dem rättighet att lemna Koirfungen delaktighet i deuna makt; bevisade att 72 S. ej talar om Ständernas rättighet att stifta lagar, utan cudast om stadgar, ordningar och reglementen för Banken, på samma sätt som enskilte bankicrer; för en privatbank. Likasom denna i allt fall står under lagen , så äfven vår bank, och det1 — agade sina moislåndare, 1 sjelf? iuktiaga något mera fi Gref