Aftonbladet – 14 mars 1834, sida 1

och mån om garantier derför, tillstyrkte han antagandet af 72 S:s föreslagna nya redaktion. Kongl. Maj:t har derigenom ej fått vidsträcktare makt, än att hålla tillbaka försök å Ständernas sida att frånrycka Banken sina tillgångar. Det var Riksens Ständer sjelfva, som vid sista Riksdag insågo behofvet af detta säkerhetsmått. Endast för köpmansintresset kan det vara af vigt att fortsätta sina penningevinglerier genom att afslå Y:s nya redaktion och sålunda frånrycka realisationen sitt stöd. — Genom erforderliga föreskrifter vid Bankolagen kunna R. St. lätlteligen försäkra sig mot intråvg från Styrelsens sida, iTaps Jansson från Elfsborgs Län kunde ej inse, att den nya redaktionen medförer något gagn eller betryggar någons rält; således är den utanändamål. Om den nu äfven skulle vara skadlig, förböd honom en samvetsgrann pligt ännu mera att antaga den. R. St. hafva någongång, säger man, rubbat myntets kredit genom utslsppande af ett oproportioneradt antal sedlar. Sådant vill man nu för rekomma. Men betrakta vi historien noga, så blir uppenbart, att oredan i penningeväsendet just uppkommit genom Statsmakternas onaturliga förblandning, genom det förvända förhållande, att konungamakten varit förlamad och Ständerna inkräktat dess rum. Ett nytt olyckligt krig var det, som vållade sista oredan. — Styrelsen har det säledes varit (i hvad form den än må hafva visat sig), som genom sitt inflytande förorsakat myntoredan.i Tag bort detta inflytande , och Banken skulle ännu vara oantastad. — Nu frågas: Är det Ständerna, som behö!fva penningar, tillställa krig, fordra nya anslag? Är det ej Regeringen, som gör allt detta? Och skulle lion mindre göra det derföre, att hon kan mera direkt inverka på Banken? — O:a hon nu vill lägga ett helsosamt band på Ständernas möjliga misstag eller föregifna lättsinnighet, kan hon det icke snarare genom att upprätthålla Lagen, under hvilken Ständerna sjelfva ställa sin Bank? Den begärdajdelaktigheten medförde ettökadt ansvar för Regeringen, pålade den en ny börda, och då hon redan förut är tillräckligen betungad med sådana, är det hvarje medborgares pligt att hellre lätta än förtynga dem. Han vrkade afslag. Insulin: De larmskott, som man ailossat, för att uppskrämma honom och andra vänner i afseende på 72 S:s nya redaktion, fruktade han ej. Hvarken dagens skrik, eller det otidiga och skamiiga tidningsskrifveriet, hade han låtit verka på sig. Han framställde S:s antagande såsom realisationens enda säkra garanti. Han hyser ej misstroende till Konungen, allraminst i fråga om denna lag, då den endast sätter Kongl. Maj:t i tillfälle att förhindra Ständerna från att spoliera Banken, såsom de fordom gjort, R. St. hafva sjelfva föreslagit grundlagsförändrine gen. — Talaren slutade med en uppmaning till Ståndsbröderna att sluta sig fast till Konungen och ej låta missleda sig. Anders Danielsson tackade brodren Insulin för sina vackra förmaningar och beklagade, att han ej kunde i alla hänseenden instämma 1 dess åsigter. — Han uppläste ett vidlyftigt skriftligt -avförande, hvilket vi framdeles skola in extenso meddela. Vice Talmannen Jon Jonsson yttrade: vid sist förflutne Riksdag erbödo Riksens Ständer sjelfva åt Kongl. Maj:t det deltagande i Bankens beskydd, hvilket 72 4:s nya redaktion åsyftar. I de lre stånden yppade sig då ingen skiljaktighet. Och äfven i Borgare-Ståndet tillstyrkte en stor pluralit att åt Konungen öfveriemna detta veto. — Talaren kan ej vid denna Riksdag vara sig olik. Med hopp och förtröstan både till sin Konung och den styrelse, som enligt lag skail ansvara för sina handhngar, drog han ej i betänkande att lemna sin röst för tillvägabringande af den åsyftade garantien, till R. St. egen säkerhet. Det är landets kredit, som härpå beror. Hade en sådan garanti redan funnits, aå hade det ej kunnat mankera, att Riksgäldskontoret fått ett behöfligt silfverlån. — Mångfaldiga fördeJar, men ingen fara, skulle antagandet af 72 fs nya redaktion medföra, och Talaren kunde derföre ej annat än på det högsta tillstyrka densamma. Heurlin: Hvad mani allmänhet har att förebrå Ständernas styrelse af vår Bank, är att dess affärer blifvit sammanblandade med Statens. Då detta skett, så länge Banken styrts blott af halfva lagstiftningen, nb. af den hälft, som skall bevilja Statens behof;, så ar det icke troligt, att det skulle ske mindre derföre, att den andra hälften, neml. der, som fordrar statsanslagen, får sin band i bankostyrelsen.