Aftonbladet – 11 mars 1834, sida 3

Hevr Nils Insulin har tillsändt Red. nedanstående skrift, hvilken synes åsyfta ea anmärkning dervid, att Red. tillåtit sig förkortningar vid införandet af hans memorial om tilläggande af en röst åt hvarje Nämdeman i Härads-Rätt. Vi kunna så mycket mindre fatta, hvaruti den högtärade Lagskipnings-Ledamoten egentligen är förnärmad, som Lela innehållet af hans memorial, med undantag af sjelfva redaktionsförslaget, ju finnes infördt; åtminstone efter den afskrift vi erhållit. I alla fall skal! denna lilla artikel utan tvifvel intressera Läsaren, då den tillika innefattar ett slags compte-rendu eller politisk trosbekännelse af Hr Lagskipnings-ledamoten; och det vore önskligt att alla personer med Hr Lagskipningsledamotens inflytande på enahanda sätt gjorde allmänheten förtrolig med sina tänkesätt öfver samhällsläran. Hr Insulins grundprincip är, som man häraf finner, densamma, som den äkta gamla Engelska konstitutionens: the king can do no wrong, eller att konungar icke kunna fela; en tro, hvilken man till menniskoslägtets förderf, i vår tid börjat tillåta sig alt betvifla om konungar, likasom man alltsedan reformationen gjort i afseende på Påfvarne. Hvem känner icke, hvilket onödigt hufvudbry, hvilka opinionsstrider och huru mycket blod dessa tvifvel förorsakat, huru de icke blott i andra länder, utan äfven här, föranledt revolutioner och omstöriningar. Huru hade icke sådant undvikits, om alla, likt Hr Lagskipnings-ledamoten i Wäddö, lefde och dödde? för den ofvannämde satsen, Lyckligt derföre det land, hvarest många Insuliner kunde uppträda i ledet, när det gällde! Men vi glömde alt vi endast skulle införa Hr I:s artikel; af det ofvanstående hoppas vi emellerLid den värda Ledamoten blifvit öfvertygad, det vår mening ingalunda varit att genom den obetydliga förkortningen af hans memorial betaga detsamma något af den effekt, som det i sin helgjutna form ostridigt äger: Till Redaktionen af Tidn. Stockholms Aftonblad Med den aktning för all offentlighet , isynnerhet den periodiska pressen och deribland främst min herres stora blad, hvilken tillhör hvarje upphöjdare politisk karakter, kan jag likväl icke återhålla någon farhåga för den lätthet, hvarmed M.H. någon gång der behandlar Fäderneslandets angelägenheter. — Jag inser alltförväl, att skälig noggranhet svårligen kan egnas åt den skiftande omfattning, som