Aftonbladet – 6 mars 1834, sida 3

delst lemnas åt realisations fiender ett godt skäl vid handen för yrkandet deraf, att realisation en intill dess måtte uppskjutas. Derföre väsnar Argus så mycket öfver berörde . Han, och hans fåtaliga liga, känna sig för svaga, att öppet och direkt kunna motarbeta den goda saken. De vilja derföre söka vinna tid, och dermed alla de chancer dem tiden kan alstra, och välkommet är för dem hvarje tillfälle, som kan föranleda till tidsutdrägt. De gifva sig t. o. m. skenet, att gilla saken, men vilja deremot hafva allt och det genast tullkomligt ordnadt i den tanken, att om cndast detta sist nämde lyckas, det med saken då skulle gå såsom vanligt är — neml. att, då man på en gång vill göra allt förmycket, vanligtvis ingen ting riktigt uträttas; ty vore deras mening ärlig, så vore icke svärt att inse, att, realisationens verk ställande under förbemälte garantier utgör endast rista steget på ordningens bana, men detta måste dock förut göras, innan man förbättrande derpå kan framskrida, och härtill yppas tillfällen under denne Riksdagen, sedan detta första steget är gjordt. Undersökes nu grunden till bemälte menings strid, så fin—nes den bestå mera uti ord än sak. Det är omöjligt för den strängaste förd omsfria sransknoiag, att uti bemälte S:s redaktions-förändring finna annat, är att det är Konungen lemnade veto är af enåterhållandebeskaffen het, samt att R. St. efteråt som hittills ensame förvalta Banken, efter de reglementen som Konungen väl föreslår, men som af Ständeruepröfvas och naturligtvis af dem först måste gillas, innan de för Ständerne blifva bindande) Ingen fördomsfri kan häruti finna något ondt, uta tvertom: ty Konungen, som är höjd öfver alla intressen, måste hafva ett veto uti en samhäölls-angelägenhet, der stridiga intressen möta, och underkastas vädan deraf, att enskilt intresse kan segra. Ingen bör kunna finna något anstölligt deruati, att, Receringen framställer förslag till — Bankreglementen, hvilka, ehvad de antagas eller ej, alltid förblifva en god ledning vid derom skeende öfverläggningar, och huru ringa än Regeringens insigter bäruti ma uppskattas; så lärer dock troligen ingen vilja bestrida, att dessa hos Regeringen ju icke finnas uti en högre grad, än hos den vida största delen af dem, som uti dylika fragor skola besluta. Regeringens inflytelse kan icke anses blifva ökad uti Bankangelägenheterna, derigenom, att den får rättighet alt med Ständerna deltaga uti ordnandet af hufvudprinciperne för Bankadministrationen — emedan det exekutiva är direkte öfverlemnadt till Ständernas handliggning, och dessutom, om det är sant, hvad så allmänt påstås, att Regeringen, äfven utan berörde rättighet, ändock alltid förmått Ständerna alt följa dess åsigter, så frågas, hvarmed ökas denna intlytelse, då Regeringen fått rättighet att öppet framfara, der den förut endast dold agerade?! Man anmärker, och det ej utan skäl, att det icke hade varit behöfligt. uti 72 5:s Redaktion låta inflyta något om Konungens garanti och om Konungens veto, för att ändock förblifva för saken lika kraftigt, emedan Konungen vid alla grundfrågor äger ett konstitutionelt veto. Lät så vara; men, blifver saken derföre annorlunda, att detta veto härvid specielt lemnas? och slutligen frågas om Poch huruvida Realisationens vänner, efter en flerarig mödosam strid, som nu är nära att segerrikt sluta, likväk anse de här ofvannämde förhållanden nog vigtiga, för att deröfver vilja äfventyra sakens lyckliga utgång? — eller om icke dessa förhållanden, jemförda med det Hela, äro af cn alltför trivial beskaffenhet, för att derföre vilja uppoffra en så god, en så allmän vigtig och allmän nyttig sak, som Realisationcens verkställande inom den tiden som Konungen derför har proponerat? —, hvilket allt härmed öfverlemnas till bemälte Realisationsvänners allvarliga och mogna öfvervägande. Vi skola icke vara vidlyftiga i våra anmärknin gar vid ofvanstående. Insändaren talar om den snara, som blifvit utlagd af realisationens fiender. Men månne han icke sjelf har en annan om halsen? Ins. förmenar, att Regeringens inflytande ej skall ökas? genom deltagande i Bankens lagstiftning. Regeringen sjelf är då längt uppriktigare i sin banklag, då hon deruti yttrat, alt Konungens meddelanden 1 vissa fall äga ett stort inflytande på Banko-Styrelsens åtgärder, hvilken Styrelse likväl efteråt som förut, kommer att ostörd förvalta Banken. . Insand aren säger : om det är sant, att Regeringen äger elt så stort inflytande på Ständernas beslut i dessa ämnen, hvarmed skall detta val ökas, då det blir öppeti stället för doldt?? — Vi fråga tillbaka: om meningen icke är alt öka inflytandet, hvarföre ansträngas då alla möjliga krafter på Regeringenus sida, för att vinna denna maktutvidgning? Afven i beskattningsfrågor utöftar Regeriugen måhända ett temligen betydligt, doldt inflytande. Skulle Ins. derföre tillstyrka, att Konungen finge veto i alla lagstiftningsfrågor som röra beskaltningen? Regeringens inflytande, fortfar Ins., bliv endastafen återhallande natur. Men huru mycket kan ej Reg. under denna rubrik verka? Hvilken reglementarisk åtgärd vore det val, i bvilken Reg. icke skulle kuvna använrda detta skäl för au utöfva sitt veto eller sin positiva inverkan? Realisationens fiender, säzer Ins. slutligen, söka blott, genom afslag å 72 S., vinna tid, för att seTom mm änn ata Gellva Sal un 2 fann dann PIC TaAs