Aftonbladet – 4 mars 1834, sida 1

Till stöd för Hr Rosenquists motion om upphäfvande af 1503 års Kongl. Författning rörande brottslingars insättande på bekännelse, anförde Br August Stacl, att denna lag icke medförde någon nytta, emedan det hinder, att sådana personer sitta der hela 10 åren och ännu längre utan sysselsättning, utan umgänge, och likväl ej bekänrva, samt att denna tortyr stridde emot Svenska lagstiftningens anda. Häruoder förvildades deras lynne, deras helsa förstördes, deras krafter till arbete förgingo tillika med lusten dertill, och de utginzgo således i samhället såsom i sjelfva verket förlorade för detsamma. Hr Cederschöld anmärkte, att han i Malmö sett dylika, som sutit der redan i Ög är, visserligen ej voro 1 fysiskt hänseende illa behandlade, men deremot underkastade en verklig moralisk tortyr, emedan de lemnades utan sysselsättning, utan en bok, ja till och med utan en bibel. Motionen bestriddes deremot af Hr Strutsenfeldt och af Friherre L. Boije, hvilken sistnämde förmälte s:gvisserligen högakta den känsla, som föravledt motionen, men att denna känrsla vore bristfallig, emedan den ) gjort sg tillräcklig reda för lagens princip, hvilken afsåg att förebygga vådan ef till hälften förvunna brottslipgars straflöshet, och det äfventyrliga för allmänna säkerheten af det exempel, att man kunde bli fri från allt ansvar, endast man hårdnackadt fortfor att förneka sitt brott. Friherrn beklagade för öfrigt den öfsverdrifoa strävgheten och missbruken i lagens tillämpning; men dessa uppbäfde ej sjelfva lagen, eller minskade dess nödvändighet. Motionären önskade deremot lagens upphäfvande, och vore öfvertygad om, att äfven de, som talade för densamma, delade bans önskan, på det en Svensk domare j mer målte sättas i nödvändighet, att dömma efter en sådan 4. Att för öfrigt åberopa andra länders exempel vore ganska riktigt, vär dessa voro milda och rättvisa, ej då de kunde kallas Österländska. Vid Hr v. Scheeles motion om gudstjenst-timmarnes förändring, anmärkte Grefve Cronhjelm, att man med denna och dylika obetydliga frågor ej borde besvära statsmakterna, utan öfverlemna deras afgörande åt kommunerna sjelfva. Hr Hjernes motion om en allmän lönreglering för indelta armeen gaf anledning till en vidlyftig, eller rättare till tvenne vidlyftiga diskussioner. Den ena af dem rörde sjetfva saken. Grefve Brahe instämde väl i hufvudsaken, men gjorde några anmärkningar vid sättet för utförandet och ansåg isynnerbet, att det möjligen uppkommande öfverskottet borde användas till lönförbättringar inom armåeen. Friherre v. Diiben och Hr Liljenstolpe talade emot motionen, hvilken den förre ansåg overkställbar och den sednare trodde åsyfta indelningsverkets upplösning. Motionären sjelf försvarade sin åsigt: bestridde den påstådda syftningen och isynnerhet uttrycket, att indelnings-verket skulle vara bestämdt för everldeliga tider, emedan ständerna voro törsamlade, för att vidtaga de reformer tiden fordrade, e) för att låta derifrån afbålla sig af bestående inrättningar och deras förmenta everldelighet. Han hoppades, att Svenska armeens officerare ej såulle vilja göra gällande idger som, skilde dess intressen från nationens, med hvilka den egentligen u!gjorde blott ett gemensamt helt, och anhöll sluteligen att de mot hans motion gjorda anmärkningar måtte få hvila på bordet, för att af honom i nästa plenum besvaras. Öfver denna bordläggnings behörighet uppkomen ganska vidlyftig debatt. Grefve Cronhjelm ansåg den icke grundlagsenlig. Hr Riben uppläste 48 S af Riksdagsordningen, hvari orden lyda: Föredragningsämnen äro dessa och inga andra, men at deri ej talas om anmärkningar vid motioner. Vidtogs den principen, att de fingo bordläggas, så skulle af samma skäl förklaringarne deröfver kunna bordläggas, och dermed ouppbörligt fortsättas. Frih. Ehrenborg instämde häri, och trodde att en fråga på det sättet skulle kunra uttänjas från Riksdagens början till dess slut. Det hade väl, som Hr Cederschöld omnämde, allt sedan 1815 varit praxis, att stundom bordlägga dylika anmärkningar, men det vore tid, att en gång börja från praxis återgå till grundlagarna och på detta sätt bidraga till förkor:ande af Riksdagarnes läned hvaröfver så mycket